Snedsparkar på duken
Kristoffer Bergström om den puckade idén att göra film av sport – och varför ”Borg” ändå är med i matchen
Inför dagens premiär av ”Borg” ställer sig Sportbladets Kristoffer Bergström en fråga.
Idrott är kul.
Film är kul.
Så varför är kombinationen så plågsam?
Historien om Björn Borgs garageport är en seglivad lögn.
Du har säkert hört om Södertäljepojken som nådde världstoppen genom att valla bollen mot den gröna dubbeldörren på Torekällgatan 30. Femtusen slag per eftermiddag, en miljon på ett år, duns för duns mot toppen.
Och jo. Nog har dessa manglingar ägt rum och rent kronologiskt skedde de innan han slog igenom, men hur vet vi att de ligger bakom succén? Forskarvärlden hade smulat sönder orsakssambandet med en enkel fråga: om garagemetoden vore så effektiv, varför blev ingen av tusen andra ungar som tränade lika nitiskt på sina uppfarter tennisstjärnor?
Sporthistorien kryllar av tveksam kausalitet.
Det kallas överlevnadsbias och är en vanlig felkälla när framgång ska förklaras. Miljardföretagets grundare berättar om långa nätter i kompisens källare, om orubblig tro trots omvärldens tvivel, och allt låter som en manual till att blir rik – tills du pratar med tiotusen andra personer som försökte samma sak, gick i putten och aldrig kom på tal för någon studie.
Sporthistorien kryllar av tveksam kausalitet. Prestationer knyts till en händelse eller ett personlighetsdrag som inte alls behöver ha med saken att göra. Stenmarks ”de ä bar å åk” lyftes upp till doktrin (men varför lyckades ingen annan fåordig slalomåkare?). Zlatan tog med attityden från Rosengård till planen (borde inte stadsdelen producera fler fotbollsexporter?), Sarah Sjöström förväntar sig alltid att förlora (är negativt tänkande modellen?), Kalla hämtar styrka från glesbygden runt Tärendö (trivs inte Johaug och Sundby i innerstan?).
Vi tar en skicklig person, backar i tiden, hittar något spännande att haka upp bedrifterna på och skriver sagan. Men i själv verket vet vi inte varför vare sig Apple, Ikea eller Björn Borg blev världsledande. Vi kan hitta signifikanta komponenter i tennisspelarens liv, men ger vi en annan grabb samma förutsättningar kommer han sannolikt att bli kvar på baslinjen i något klubbmästerskap framför gäspande föräldrar.
På väg mot pressvisningen av ”Borg” hyser jag en stilla önskan om att den mest slitna förklaringen till Björns storhet ska rundas, att hela filmen ska vara portfri.
Öppningsscenen är en solstänkt hemmavideo där en ung Björn slår en boll mot sin garagedörr. En stund senare flyr en vuxen Björn den inre pressen genom att minnas barndomens enkla dagar, då han slog en boll mot sin garagedörr. I en annan sekvens flyger ett argentinskt filmteam till Södertälje för att intervjua världsettan utanför barndomshemmet. De har en idé. Kan han slå en boll mot sin garagedörr?
Suck.
Under två timmar återkommer porten tre-fyra gånger, vilket är synd på en i övrigt välgjord film. Aldrig har tennis sett eller låtit mer realistiskt än i scenerna mellan Sverrir Gudnason (Björn Borg) och Shia Labeouf (John McEnroe), som i sin racketdans imiterar mimik och axelknyck intill perfektion, utan oro för klumpiga ramträffar då bollen lagts till digitalt i efterhand.
Eller aldrig?
En nätsökning bort har du den riktiga Wimbledonfinalen, gratis och välproducerad, prima bevarad sedan den sändes för 37 år sedan. Det är kanske näsvist att påpeka, men verkligheten är en hård konkurrent. ”Borg” är glimrande inom sin kategori, men är den mer sevärd än Björn Borg? Behövs filmen alls?
Sport och film är som sorbet och senap. De kan vara utsökta var och en för sig, men tillsammans bildar de ofta en osmaklig sörja.
De få lyckade exemplen innehåller snarare än handlar om sport. ”Triumfens Ögonblick” berör antisemitism, ”Mästarna – Mighty Ducks” lär omaka barn vikten av samarbete och en hel räcka kampsportsfilmer (”The Wrestler”, ”Rocky”, ”Tjuren från Bronx”, ”Million Dollar Baby”) illustrerar hur du kan resa dig när livet delat ut käftsmällar.
Bortsett från de titlarna består högen av sportfilmer mest av genanta försök att kleta stråkar och känslopjunk på det redan inneboende dramat. Hon låg under med 0–7 men vände efter en kyss i paus! Med sina nya skor spurtade han förbi den omoraliske kaxpellen med en millimeter! Hunden överlevde och inspirerade honom till att göra touchdown!
Värst är Fifas propagandapina ”United Passions” från 2014, där Tim Roth spelar en overkligt snygg och hedervärd Sepp Blatter, men den är i uselt sällskap av hockeyflabbisen ”Slagskott 2” och schimpans-baseboll-rullen ”Ed – Matchens hjälte”.
Ska vi förstå varför filmerna blir så bedrövliga måste vi först ringa in vad som gör förlagan så gripande.
Det första är sportens oförutsägbart. I verkligheten föreligger inte bara risken för förlust – allra oftast blir resultatet ordinärt och trist. Bästa svensk slutar sjua i längdskidor, mittenlagen gör varsitt hörnmål i fotboll, ingen persar i friidrotten. I film måste något magnifikt hända, tittarna vet om det, vilket förtar all nerv från de fiktiva matcherna.
Det finns också en tjusning i att se planetens snabbaste, vigaste eller starkaste människa. Det är som att kika in i ett laboratorium där människokroppens yttersta gräns undersöks. En skådespelare kan härma, kameravinklar och slow motion kan förhöja, men aldrig går det att uppnå samma skönhet som sprintern Usain Bolts rekordhundring eller gymnasten Simone Biles friståendeprogram. Rör sig karaktären amatörmässigt är det störande, men råkar scenen bli vackrare än originalet är det genast overkligt.
I verkligheten föreligger inte bara risken för förlust – allra oftast blir resultatet ordinärt och trist.
Det enda området där sportfilm kan matcha sport är i historieberättandet, så där måste tyngden hamna. Och där krävs förenklingar som ofta faller över i rena lögner.
Så hur är det då med ”Borg”? Av nyss nämnda orsaker borde jag avfärda filmen, men kan inte. Manuset innehåller ett annat lamt succérecept, förutom garageporten, i tränaren Lennart Bergelins förklaring att ”det är på liv och död för Björn, det skiljer honom från de andra pojkarna”, men inte heller sådant nonsens förstör min upplevelse.
Historien är förvånansvärt bra. Kan det vara klassperspektivet? Skådespeleriet? Det faktumet att ingen riktigt vinner, att Björn är lycklig i totalt två minuter?
Rådvill pratar jag med Stellan Skarsgård (som spelar Bergelin) på premiären. Han berättar att han varken gillar sport eller sportfilm men menar att ”Borg” borde räknas till en annan kategori.
– Sportfilmer brukar ha en good guy och en bad guy och så handlar det om vem som ska vinna. Men den här filmen handlar om två människor.
