En onaturlig landsfader joggade i mål för Nato
Man får unna Uffe detta – och låtsas som om Trump inte finns
Det måste erkännas: man unnar ändå Ulf Kristersson (M) detta.
Hellre att det är han som lämnar in de sista Nato-pappren än en socialdemokrat som omvänts under galgen.
Ska det vara ska det vara på riktigt, med en man som inte föddes till landsfader men som inte tvekar att trotsa naturens vilja.
En partiledare som inte heller gått igenom hela känsloregistret ”bra” (fördjupat försvarssamarbete i Norden), ”dåligt” (självgoda moderater), ”sämre” (fler Jas Gripen till Viktor Orbán), ”sämst” (fucka kurder) de senaste två åren.
Och som han sken med pannan i smakfulla veck i Washington. Det har varit ett maratonlopp, men Ulf Kristersson har joggat oss i mål.
Statsmannen fick hålla sin historielektion, för första gången smaka på ordet solidaritet och tacka Finland (varsågod!).
Ett tal helt utan anklagelseakter, i Kristerssons Sverige är det plötsligt legitimt att tycka olika, men ni som inte är för inträdet kan vara lugna, hälsar statsministern.
Hör ni det, Proletären och Aftonbladet Kultur!? Nato är naturligt, tänk inte på Trump.
Det är märkligt ändå, hur vi i konsensuslandet Sverige lyckats övertyga oss själva att gemenskapen är död och att vi inte längre har något att samlas kring.
För här sitter vi, i ännu en åsiktskorridor, och runkar över en epokgörande dag.
Rörande, är ordet du söker.
För nu är vi äntligen hemma, som Ulf Kristersson sa, i en allians som ska försvara Jimmie Åkessons framtida rätt att dra in mitt svenska medborgarskap för den här texten.
Det är värt att fira.
Väntat att han sa: “Tillsammans är vi starka.”
Förvånande att han inte sa: “Babbarna till fronten, blondiner längst bak.”
