Det är bara att låta sig hypnotiseras av Fosse
Han skriver fram friheten i att bli en del av något större
Kanske skulle man kunna beskriva Jon Fosses poetik som ett försök att erfara världen på nytt, eller rent av för första gången. Det är något i den ambitionen som påminner om hans landsman, Karl Ove Knausgård. I försöken att skriva fram en viss närvaro tangerar de varandra. Men medan Knausgård söker sig till de egna barndomsminnena, för att teckna jagets historia och kamp, så är Fosses sökande både mer trevande, mer extremt och mer öppet. Hur talar människor? Hur tänker de? Hur existerar de i världen? De frågorna leder honom också ut ur den konventionella romanformen, in i något annat, konstigare.
I ”Det andra namnet” beskrivs i en passage hur karaktären Åsleik liksom befrias från sig själv:
”[…]det är som om han plötsligt faller ut ur denna onda värld och in i en glänta av ro, av stillhet, av ljus, ja av lysande mörker, för det är som om han faller ut ur sig själv, ut ur den han i vanliga fall är, som om han inte vet om sig själv, som om han är borta från sig själv där han står och ser ner med ett ljus som himlen plötsligt, när ljuset så vill, tillsammans med molnen, också kan ge ifrån sig, ja det kommer ett liknande ljus från honom, och ett sånt ljus kan också komma från en hund, från en hunds ögon, ja det sker ofta, ja jag har, när jag tänker efter, ofta sett detta underliga ljus komma från hundögon”
Åsleik tappar kontrollen, han faller ut både ur den onda världen och ut ur sig själv. Och samtidigt är det ett slags klarsyn som beskrivs. Hur går det ihop?
Vad är egentligen klarsyn? Följden av koncentration, intelligens och en skärpt blick? Det är ofta så det beskrivs: klarsynen framställs som ett resultat av den enskildes ansträngning, av en viss skärpa, av subjektiv kontroll. Men innebär inte det att man behärskar världen, snarare än att verkligen se den?
Han faller ut ur det välbekanta, ut ur medvetandet. Han tappar kontrollen
I Åsleiks fall är klarsynen något som drabbar honom. Den är en effekt av omständigheterna snarare än av hans personliga prestation. Det beskrivs som ett ljus som plötsligt kommer från himlen. Det är samma ljus som man kan se i en hunds ögon.
Fosse beskriver alltså detta som ett slags främlingskap, ett utträde ur jaget. Åsleik faller ”ut ur den han i vanliga fall är, som om han inte vet om sig själv, som om han är borta från sig själv”. Även om det kan låta underligt tror jag att de flesta kan känna igen detta.
I den narcissistiska tid vi befinner oss talas det ofta om vikten av att ”vara sig själv”. Vad Fosse beskriver är, om inte motsatsen, så åtminstone något annat. Något friare, öppnare. Var hamnar han då, Åsleik, när han faller på det sättet? I något okänt, trots att det finns inom honom. Han faller ut ur det välbekanta, ut ur medvetandet. Han tappar kontrollen. Det ligger nära till hands att tala om det i termer av frihet, men i så fall inte i bemärkelsen valfrihet, utan snarare befrielse.
Man kan förstås vända sig till psykoanalysen för att förstå detta: vi har alla något okänt inom oss. Något omedvetet, okontrollerat, oupptäckt. Jaget är, för att tala med Freud, inte herre i sitt eget hus, även om vi oftast lever i illusionen av motsatsen. Men det Fosse talar om låter sig inte riktigt fångas i psykoanalytiska termer. Det är mer än så som står på spel.
Jag tror att det är en av de stora sakerna med Fosses verk, att han återerövrar något av denna närvaro
”Intellektuell frihet är beroende av materiella ting” skrev Virginia Woolf i”Ett eget rum”. Naturligtvis är det så. Men kräver inte verklig frihet också en frigörelse från samma materiella ting, som annars kommer att begränsa oss även om de också ger oss frihet?
I det perspektivet kan frihet framstå som något ganska sällsynt. Vi är inte fria. Vi är inte bara avhängiga av materiella omständigheter, utan också av trosföreställningar och värderingar, formade av andras blickar och egna trauman, anpassade efter åsikter i svang, men också i allt högre grad formade av olika apparater, algoritmer, nätverk och strömningstjänster. Vi tycker saker, agerar, handlar, väljer, tänker, engagerar oss – och hela tiden är vi effekter snarare än orsaker.
Mot den bakgrunden blir Åsleiks kombination av klarsyn och jag-förlust mer begriplig. Vad Fosse skriver fram är friheten i att liksom vara blank, att bli en del av något annat, större. Friheten i att det subjektiva och det objektiva, jaget och existensen, för ett ögonblick visar sig vara samma sak. Det är en erfarenhet som bär med sig ett seende, inte som en prestation, och heller inte som ett förprogrammerat svar. I stället är det ett seende som drabbar en. Förmodligen bör det beskrivas som något alldagligt, trivialt – var och en av oss befinner sig där med jämna mellanrum, när vi bara gör saker utan att tänka.
Det finns en benägenhet idag att ge medvetandet, känslorna och tänkandet för stor betydelse. ”Tankarna är skuggor av våra förnimmelser – alltid dunklare, tommare, enklare än dessa” skriver Friedrich Nietzsche i ”Den glada vetenskapen”. Och lite senare: ”man måste tidvis kunna tappa bort sig själv om man vill lära sig något av de ting som ligger utanför oss själva”. Det är just det som händer med Åsleik: han tappar bort sig själv. Går upp i ett seende som inte är hans, men som just därför är desto viktigare.
Jag tror att det är en av de stora sakerna med Fosses verk, att han återerövrar något av denna närvaro. Poängen är inte bara att han beskriver den, utan att han ger läsaren möjlighet att kliva in i den, erfara den. Den ”glänta av ro” som Åsleik faller in i, kan man falla in i också som läsare. Det är ingen exklusiv erfarenhet, men heller inte trivial. Vad ska man kalla den? Omvälvande? Det är bara att läsa och låta sig hypnotiseras.
