Nedkyld Onegin
Lennart Bromander önskar sig något nytt men väntar förgäves
Det är en sval Eugen Onegin Malmö opera presenterar som säsongens första operapremiär.
Magdalena Åberg har bemästrat den problematiskt stora scenen väl och fogat in hela scenen i en bred inramningsprojektion. På denna wide screen-duk visas mestadels jagande moln som i en gammal film av Pudovkin.
På själva scenen växer rågen genom alla de sju scenerna, alltså även i furst Gremins gentila Petersburgsalonger. De ryska bönderna är gråvitt och mycket sobert klädda, och de individuellt agerande högreståndspersonerna är lika diskret och sobert färglösa.
En avkylande kontrast alltså till lidelsen i Tjajkovskijs musik och till de starka känslor, som kokar inom huvudpersonerna alltsedan det fatala första mötet mellan den inbilske dandyn Onegin, den naiva tonårsflickan Tatjana, hennes gladlynta syster Olga och den svartsjuke poeten Lenskij.
De här konstellationerna är välbekanta, och man förväntar sig gärna någon ny tanke, någon ny aspekt bakom en uppsättning av denna med all rätt så älskade opera – musiken är smärtsamt vacker och förvaltas ypperligt av en gammal expert som Michail Jurowski. Han leder operaorkestern i nyktert osentimental anda, fraseringarna är skarpslipade och klangerna krispiga.
Men regissören Tobias Theorell har inget nytt att komma med. Handlingen återberättas ordentligt utan att vi får tränga särskilt långt in i gestalterna eller närmare reflektera över de havererade relationerna dem emellan. Personregin fallerar, och operasångare som inte får tillräcklig regi förfaller ofta till stereotyp gestik.
Malmö opera söker sig oftast utomlands efter solister, och här är Tatjana slovensk, Onegin vitryss, Lenskij engelsman och furst Gremin ukrainare. Emma Lyrén och Maria Streijffert i de mindre rollerna som Larina respektive Filipjevna försvarar de svenska färgerna och gör det utmärkt väl.
Vladimir Sulimsky med sin skönt klingande baryton är en utmärkt Onegin men matchas inte riktigt av Sabina Cvilak, som inte får ut så mycket klang ur sin i och för sig vackra sopran, och hon hämmas av den svaga personregin. Peter Autys Lenskij lever ut med besked i svartsjukeutbrotten men levererar sin berömda aria desto beskedligare. Taras Shtonda är trygg och stabil som furst Gremin.
