Billig dejtingpodd slår alla dyra tv-format
”Hang up” visar hur stor outforskad potential poddmediet ännu har
Jag skulle säga att jag gillar en god dejtingsåpa lika mycket som gemene medelman. Brukar oftast hänga med i ”Gift vid första ögonkastet”. Orkar med några avsnitt av ”Love is blind” innan jag hoppar fram till Så gick det sen-avsnittet, då en hel säsong prövar mitt tålamod lite väl mycket. Är lite nyfiken på den kommande svenska versionen, men inte överdrivet. Alltså inte tungt beroende, men känner att dejting-tv fyller en vital funktion som avkoppling i vår bistra samtid. Vad som dock kommer som en nyhet är att den även gör sig väldigt bra – om inte bättre – i lurar.
”Hang up” är ett ”Bachelor”-likt koncept i ljudform. Poddens huvudperson Maxine får dejta sex okända personer över telefon och tvingas varje vecka ”lägga på” och avsluta samtalet med ytterligare ett potentiellt kärleksintresse. Den sista kvarvarande får en betald weekend tillsammans med Maxine och vinner förhoppningsvis hennes åtrå … eller så kan hen välja att själv lägga på och få 10 000 kronor – men gå miste om kärleken.
Det här är med andra ord ett ganska klassiskt realityupplägg, med den stora skillnaden att insatserna är betydligt lägre. Inget giftermål eller påtvingat frieri. Slutpriset är egentligen mest en enkel sketen dejt – och eftersom allt sker över telefon och med fingerade namn för att de inte ska kunna kolla upp varandra, känns det på något vis betydligt ärligare än de flesta hårt manusstyrda tv-formaten.
Jag är förvånad att reality inte riktigt testats i poddform tidigare. Men det sätter verkligen fingret på hur outforskade möjligheterna inom mediet faktiskt är. Vi har levt med poddar som en självklar del i vår vardagskonsumtion länge nu, men fortfarande består utbudet nästan uteslutande av prat och upplysning. Ljuddramat är på uppgång, men vid det här laget hade det inte varit orimligt att tänka sig ett helt underhållningsutbud kopierat från tv-kanalerna. Krisande TV4 kanske borde rekonstruera sig som poddplattform. Både ”Idol” och ”Parlamentet” hade fungerat ypperligt som ljudexklusiva. Betydligt billigare att producera också. Lågbudget är ibland befriande lyxigt.
