Malmö mycket bättre än Stockholm på operamagi
Två uppsättningar av Debussys udda mästerverk på kort tid
Endast sex veckor efter Kungliga Operans premiär av Claude Debussys Pelléas och Mélisande presenterar också Malmö Opera en version av detta udda mästerverk. Det är första gången någonsin i Malmö, och man satsar för säkerhets skull helt och hållet franskt på både scenteam och sångare. Till och med för gossen Yniolds roll har man lite onödigt hämtat en fransk sångerska.
Regissören Benjamin Lazar och scenografen Adeline Caron har vid detta deras första gästspel i Sverige artigt nog placerat dramat i något som misstänkt liknar svensk skogsmiljö. Höga tallstammar dominerar, och den rika undervegetationen ser också ut som den brukar i lätt risig svensk skog. Det fungerar alldeles utmärkt som tät inramning till det symbolistiska drama av Maurice Maeterlinck som operan bygger på. Mystik och magi associerar vi ju gärna till den svenska skogen, och Pelléas och Mélisande är fylld av otydbara men starkt stämningsskapande symboler.
Freud sökte rationella svar på det undermedvetnas gåtor, medan hans samtida Maeterlinck vände rationalismen ryggen och nöjde sig med att suggerera fram det undermedvetna i starka bilder. Det vill säga, de blir starka om man sätter Debussys musik till dem, som talteater är Maeterlincks dramer sedan länge stendöda.
Man lyckas bättre i Malmös tallskog hitta fram till denna magi än man gör i den kyliga stadsmiljön i uppsättningen i Stockholm, och dirigenten Maxime Pascal har inympat fin känsla för Debussys skenbart fördrömt böljande men mikrointensiva musik i Malmö operaorkester.
I Stockholm kom Mélisande nedsinglande ur skyn som en ängel och återvände dit igen på slutet. En mycket egendomlig detalj, och det är skönt att det i Malmö saknas ängla-anknytning hos Mélisande. Det är ett gåtfullt men tvärtom helt mänskligt offer (en av riddar Blåskäggs fruar ska enligt sagan ha hetat Mélisande), som prinsen och jägaren Golaud finner i skogen.
Den ytterligt spröda men oerhört intagande gåtan Mélisande gestaltas gripande av Jenny Daviet. I slutscenen dör hon lutad mot en fallen tallstam, och denna utdragna scen blir också genom ljussättning och känsligt arrangemang av gestalterna på scenen vackrare än jag tror att jag någonsin sett den förr.
Laurent Alvaro som Golaud liksom Stephen Bronk som den gamle Arkel övertygar med skönt rundade basbarytonala röster, medan Marc Mauillon har en litet för nyktert rå stämma för att vara helt idiomatisk som Pelléas.
