Hon hade känsla för de små gesterna
Claes Wahlin minns Inga Landgré (1927–2023)
Det var knappast förvånande att Ingmar Bergman valde Inga Landgré för några av sina tidiga filmer, ”Kris” (1946) och ”Det sjunde inseglet” (1957). Hon hade, vilket märks redan i dessa filmer, ett synnerligen uttrycksfullt ansikte. Små gester och blixtsnabba förändringar lät ana de tankar och känslor som inte rymdes i hennes rollers repliker.
Utbildad vid Calle Flygares teaterskola, scendebut vid 16 års ålder (!) i Tjechovs ”Körsbärsträdgården” på Blancheteatern, anställd vid stadsteatrarna i Uppsala och Norrköping, vid Riksteatern, och senare även vid Dramaten och – allra längst – på Stockholms stadsteater. Hennes rollista på teatrarna är diger, och lika diger vid filmen, där hon inledningsvis under sitt äktenskap med Nils Poppe spelade en rad, ofta ungflicksaktiga roller i hans filmer.
Med tiden måste hon ha medverkat i minst ett sextiotal filmer. Så sent som 2019 – då hon var 92 år fyllda – syns hon i ”Kungen av Atlantis” (regi Marina Nyström och Soni Jorgensen). Många såg henne rimligen i Stieg Larsson-filmatiseringen ”The girl with the dragon tattoo” (2011), men hellre minns jag henne från Suzanne Ostens ”Bröderna Mozart” eller Lars Molins ”Kejsaren av Portugallien”.
Främst var det på teaterscenen jag såg henne sätta pregnanta avtryck, även när rollen inte var den största: på Dramaten som hembiträde i Staffan Valdemar Holms uppsättning av Bernard-Marie Koltés ”Tillbaka till öknen” (2001), Mats Eks iscensättning av ”Körsbärsträdgården” (2010) eller en av alla figurerna i Lars Noréns ”Stilla liv” (2017).
I Tjechovs pjäser passade hon fint, alla undertryckta känslor som måste markeras utanför de maskerade replikerna. På Stockholms stadsteater minns jag henne från ”Morbror Vanja” (regi Tommy Berggren 2002), ”Tre systrar” (Alexander Mørk-Eidem 2008) eller Birgitta Egerbladhs ”Tjechovträdgården” (2006).
Ett mycket långt skådespelarliv som inleddes med Tjechov och nära nog avslutades med samme dramatiker av en skådespelerska med en bred repertoar och en integritet som aldrig satte henne själv framför rollen. Inga Landgrés karriär spände från de tidiga efterkrigsåren till ett par decennier in i detta sekel, närmare trekvarts sekel. Få kan konkurrera med den erfarenheten.
