Rädda litteraturen
Ödesfrågorna som regeringens utredning inte svarar på
För en månad sedan presenterade Litteraturutredningen sitt betänkande. Förvånande nog har det ännu inte väckt debatt. Som underlag för en klok litteraturpolitik är betänkandet nämligen långt ifrån tillräckligt. Framför allt gäller bristen själva litteraturbegreppet, som är alldeles för trångt, individualistiskt och marknadsberoende. Till dem av oss som menar att litteraturen är en viktig del av samhället, att den erbjuder en särskild kunskap lika central som vetenskapens, att den utgör ett av demokratins väsentliga innehållsvärden ger betänkandet inte mycket stöd.
Två kompletterande litteraturuppfattningar kämpar om inflytande över samtiden. Den ena menar att litteratur blir litterär i det ögonblick någon sätter sig att läsa den. Litteraturen i denna mening är väsentligen en privatsak, den gör oss rikare, den ger oss upplevelser, underhåller, skänker oss insikter om oss själva och världen och rustar oss möjligen också till att bättre ta del i demokratin. Alltsedan 80-talet har denna litteraturuppfattning dominerat stort. En viktig orsak är att den så smidigt kan förenas med konsumismen. Så förstådd låter sig nämligen litteraturen villigt förkläs till bok, en vara vars värde kan utmätas på en marknad. Läsare och kund, läsning och konsumtion blir näst intill synonyma begrepp.
Vid sidan av denna uppfattning lever en annan som säger att litteraturen blir litteratur inte när vi i enskildhet läser den, utan när vi börjar tala om den tillsammans, när vi inför varandra tolkar, diskuterar, refererar och använder den. Inom denna litteraturuppfattning verkar kritiken och filologin, humaniora och samhällsvetenskap i vid mening. Här råder ingen enkel värdesubjektivism. Litteraturen får sitt värde i den mån den kan brukas, om andra finner anledning att tänka vidare på eller handla med utgångspunkt i den. Litteratur är här också något annat och mer än böcker, och marknaden är en metafor som varken hjälper oss att förstå eller att värdera den. I denna mening är litteraturen ingen vara, den är inte ens riktigt avgränsbar enligt kategorier som verk eller med utgångspunkt i signaturer utan är del av en organisk kultur, en pågående gemensam odling.
Balansen mellan dessa två uppfattningar har varit avgörande för litteraturens utveckling under lång tid. Förlagens ekonomiska bas har berott av offentligheten där en bok blir värdefull inte bara därför att folk faktiskt läser (och köper) den utan även genom man uttolkar och talar om den. Den mesta litteratur vi förhåller oss till har vi ju själva inte läst. I motsvarande mån har den senare litteraturuppfattningen berott av den förlagskunniga utgivningen av texter som är filologiskt och intellektuellt tillförlitliga.
Litteraturutredningen lutar sig i alldeles för hög grad mot den förra litteraturuppfattningen. Den koncentrerar sig på marknadslösningar. Dess huvudförslag syftar till att öka efterfrågan. Man lanserar förslag som ska motverka monopolisering och förbättra konkurrensen genom att underlätta distribution och informationsflöden. Man vill också främja exporten av svensk litteratur och öppna gränser för internationella utbyten. Det är i sig inga dåliga idéer, men som förslag på hur litteraturens ställnings ska stärkas, som regeringsdirektivet anger, är de alltför tunna.
Det är sant att boken och bokmarknaden befinner sig i snabb förvandling. Nya tekniker, läsvanor och konsumtionsmönster har tvingat förlag och bokhandel att allt mer aggressivt konkurrera om kunderna. Man nischar, hypar, letar segment, byter förpackningar och allt vad man nu kan göra på en marknad. Samtidigt faller den litterära offentligheten sådan vi varit vana att känna igen den samman. Kultursidesinstitutionen har genom tidningskrisen förlorat sin ställning som samlande och förmedlande arena. Det slags litteraturkritik vi under efterkrigstiden förknippat med Kultursidan har tvingats söka sig andra och mindre offentliga uttryck. De två litteraturuppfattningarna glider därmed allt längre isär. Litteratur blir å ena sidan upplevelsekonsumtion men förlorar samtidigt i mening och å andra sidan blir den en angelägenhet för specialister, men förlorar i gengäld sin allmängiltighet. Uppdelningen har emellertid snarare sin orsak i samhällsutvecklingen än i litteraturen. Samma litterära text förmår ju såväl skänka oss våra kanske allra mest privata erfarenheter som erbjuda en form för hur det enskilda kan vinna mening i och ur det gemensamma. Litteraturpolitik måste därför handla om något mer än bokmarknad och läsfärdighet.
Inget fenomen i samhället ger oss en lika komplex kunskap om vad allt en människa och hennes värld kan vara. I mina ögon är litteraturpolitikens ödesfrågor därför: Hur ska en stor och förgrenad litterär offentlighet som omfattar alla medborgare formeras i vår tid? Hur ska de kunskaper och erfarenheter litteraturen erbjuder odlas och göras tillgängliga? Hur ska den litterära kulturen, förstådd som sambandet mellan alltifrån litteraturfilosofisk forskning till litteratursamtal på dagis, skolor och arbetsplatser främjas?
På dessa frågor har Litteraturutredningen få och otydliga svar. Om regering och riksdag skall bestås ett konstruktivt underlag för den kommande politiken är det därför upp till alla som har andra idéer om litteratur än de som formuleras i termer av konsumtion, produktion, förmedling och upplevelse att föra fram dem. Annars är risken stor att den konkreta litteraturpolitik som nu ska formuleras kommer att handla om något annat än om litteratur.
Litteraturutredningens förslag – punkt för punkt
”Läsombud” införs i förskolan.
Lärarnas litteraturkompetens ska stärkas.
Alla elever ska ha en skolbibliotekarie.
Statsbidragen till kommunernas inköp av barn- och ungdomslitteratur, tas bort (24 miljoner).
2018 ska läsfärdigheten och läsandet hos unga förbättrats betydligt.
Läsklyftorna ska minskas.
Studieförbunden måste använda 30 miljoner av sina anslag till läsfrämjande insatser.
Statsbidrag till kommunala litteraturevenemang tas bort (14 miljoner).
Ett ”läslyft” införs i Sverige.
16 miljoner ges till läsfrämjande via Kulturrådet.
17 miljoner ges till läsfrämjande i ”Kultursamverkansmodellen”.
1 miljon till samarbete mellan folkbiblioteken och samhället.
1 miljon till evenemang i bokhandeln.
1 miljon till elektronisk utgivning av böcker publicerade före 1 januari 2011.
1 miljon till internationellt litteraturutbyte.
Nytt stöd till förlag för dyra och gamla böcker.
Mer pengar till kulturtidskrifter.
Biblioteksersättningen moderniseras.
Möjligheten att ersätta inläsare av ljudböcker undersöks.
SKL ska förhandla e-boksavtal åt Folkbibilioteken.
Läsning stärks i svensk biståndspolitik.
