Sorgen blir en besatthet när vännen tar sitt liv
Döden och vänskapen trumfar allt i Astrid Billengrens debut
En bästis hoppar från sin balkong och finns inte mer. När Ellen dör är Matilda gravid med sitt andra barn och bestämmer direkt att hon har graviditeten på sig att förstå Ellens handlande; hon kan inte sätta ett nytt liv till världen utan att först veta varför ett annat slocknat. Sorg kan vara besatthet och Matilda försvinner rakt in i ett maniskt grävande efter svar. Som läsare är jag snart indragen i den karusellen, det blir ett slags medberoende.
Det är som att det finns en falsk och en sann dramaturgisk båge i Astrid Billengrens debutroman ”En av oss kommer dö ung”: den första handlar om Matildas målmedvetna men utsiktslösa jakt på svar, den andra om ett slags utifrånperspektiv på sorgens många ansikten. I en roman av mer klassiskt snitt hade uppdelningen dem emellan förmodligen varit tydligare, men hos Billengren glider allt ihop i vad jag tänker är en stark lojalitet med Matildas perspektiv.
Samma lojalitet är möjligen anledningen till att boken är för lång. Det är väl symptomatiskt att Billengren, precis som Matilda, liksom maler på. Men detta hade sannerligen kunnat vara en tätare roman; under de sista hundra sidorna tror jag gång på gång att jag har kommit till slutet, bara för att få vara med om ett nytt omtag. Man kan faktiskt skildra ältandets logik utan att hemfalla åt den.
Matildas och Ellens vänskap börjar i tidiga år, senare ansluter Bahar och Antonia och de blir en självklar fyrklöver av sorten som inte sällan skildras i (populär)kulturen. När Ellen dör är de strax över trettio och en god bit på väg in i det vuxenliv som sätter familjebildning före vänskap. Eftersom de tillhör samma generation kan man läsa dem som en äldre version av Tove Folkessons jägarinnor från Kalmar, men framför allt påminner gänget i ”En av oss kommer dö ung” om en kompiskvartett i en annan relativt ny debutroman, nämligen Linus Kuhlins ”Det du gör med mig” (2023).
Likheten består inte bara i att båda romanerna skildrar tjejgäng i ett Malmö som nästan blir en rollfigur i egen rätt, framför allt påminner Matildas besatthet av Ellen om den som Juno känner för Esther i Kuhlins roman. Flera gånger tänker jag att jag ju nyss läst en roman som den här, men trots stark déjà vu-känsla uppstår Junos fixering i en levande vänskap medan Matildas springer ur sorg. Den slår ut allt annat i hennes liv; hon försvinner från sambo, barn och på sätt och vis också från sin egen graviditet i sökandet efter smärtlindring.
Romanens efteråt är en av dess styrkor. Den börjar där i det oåterkalleliga, när allt redan är för sent. Billengren är skicklig i gestaltningen av lönlös kamp, av hur förvirring, förtvivlan och skuldkänslor river i Matilda. Döden trumfar allt annat i ”En av oss kommer dö ung”, men den är inte ensam om det: vänskap gör det också. Omgivningens reaktioner på hennes sorg blottlägger en förväntad hierarki bland relationerna, men för Matilda – och därmed i Astrid Billengrens roman – får vänskap en stund vara allt.
Astrid Billengren är journalist på Aftonbladet, därför recenseras boken av Therese Eriksson, litteraturkritiker i Svenska Dagbladet
