Amerikansk arrogans når hela vägen

Personlig bakgrund när "Madame Butterfly" kommer till Göteborg

Jung Nan Yoon i ”Madame Butterfly”. Foto: Mats Bäcker

Den japanske regissören Yoshi Oïda upplevde 1945 som trettonåring hur hans hemland besegrades av USA. Det är en speciell bakgrund att ha med sig, när han nu sjuttio år senare regisserar Puccinis opera Madame Butterfly i Göteborg.

Visserligen är Oïda en diskret man, som aktar sig för alla slags överdrifter i sin ­regi, men ändå har väl löjtnant Pinkerton sällan framstått som en mer arrogant imperialistisk rasist än han gör här. I kraft av sin maktställning agerar han utan ett uns av moralisk anständighet. Marcelo Puente lyfter ­inte ett vokalt finger för att skönmåla denna extremt osympatiska tenorfigur.

Om Pinkerton är svekfullheten personifierad så är Cio-Cio San, Butterfly, den absolut svek­lösa kontrasten. Hon är inte ideali­serad utan har en komplex bakgrund och blir därför en intressantare figur än bara en ömkansvärd motpol till Pinkerton. Koreanska Jung Nan Yoon gör med hjälp av Yoshi Oïdas minutiöst noggranna personregi en fint nyanserad rolltolkning. Och Puccini har i sin musik verkligen givit underlag till den psykologiska realism som även de andra sångarna framgångsrikt arbetar med.

Operan Madame Butterfly är ingen sentimental snyftare, vilket många tror som inte lyssnat ordentligt. I den här uppsättningen kan man verkligen uppleva hur fint Puccini bygger upp Cio-Cio Sans karaktär i sin musik, och Jung Nan Yoon övertygar starkt särskilt i de mer finstilta avsnitten. Alltså inte i första hand i kärleksduetten eller i arian Un bel di vedremo utan mer i andra aktens långa konversationsavsnitt, som ofta kan bli en longör men här får oavbrutet stark laddning. Sharpless, Mats Persson, och Suzuki, Katarina Giotas, visar också mer temperament och profil än vanligt.

Oïdas diskreta men kompromisslösa regi har fin motsvarighet i dirigenten Manlio Benzis grannlaga hantering av partituret, där inga raffinerade detaljer slarvas bort. Återhållsam kan man också kalla Tom Schenks scenbild med stålställningar i flera våningar mot en korrugerad plåtfond. Några pappersväggar flyttas fram och tillbaka på förscenen, och de får stå för den begränsade miljöfärgen. Litet väl spartanskt kan jag tycka, även om dräkterna är färggranna.

När Puccinis sorgliga historia om amerikansk makt­arrogans berättas med sådan saklig exakthet och sådant allvar som på Göteborgsoperan blir paradoxalt nog slutscenens attack mot publikens tårkanaler starkare än vanligt.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln