Köp boken på biblioteket
Magnus William-Olsson om hur kvalitetslitteraturen kan räddas
När Akademibokhandelns nye VD Ulf Lindstrand tillträdde i höstas deklarerade han att färre titlar på mindre utrymme blir hans modell. Bokhandeln ska ta tillvara impulsköparna. Nätförsäljningen ska stå för den stora tillväxten. I sin marknadsanalys har Lindstrand troligen rätt. Alltmer av vårt bokhandlande kommer framöver att ske på nätet. I detta ligger många fördelar, men också några allvarliga nackdelar.
Bokhandeln som socialt rum där man samtalar och snokar, prövar och värderar, kan inte ersättas av de virtuella rummen på skärmen. Där kan man inte ta böckerna i handen och man konfronteras inte i samma utsträckning med det oväntade. Den ”kvalitetslitteratur med lång livslängd” som Krister Gidlund med rätta vill försvara när nu bokhandeln utarmas alltmer (Aftonbladet 29 december) kommer därför aldrig att möta en köpare som inte aktivt söker den.
Vilket ansvar bör då staten ta i denna situation? Gidlunds förhoppning om fasta bokpriser tror jag är överspelad. Utvecklingen har gått så långt och i en sådan riktning att fasta bokpriser knappast skulle återskänka bokhandeln dess forna betydelse.
Bokmarknadens utveckling kan beskrivas i ekonomiska termer, som utslaget av idén om den fria marknadens fördelar. Men den kan också förklara värdeteoretiskt. Det slags värdesubjektivism som samhället hyllar i termer av efterfrågan identifierar värdet med köphandlingen. De böcker som flest väljer att köpa (eller låna) är de mest värdefulla. Men det litterära verket är ju vår civilisations kanske mest komplexa reflexionsobjekt.
Var och en som rannsakar vilka enskilda böcker, dikter, berättelser och sagor som betytt något i deras eget liv inser omedelbart att köphandlingen är en ytterst begränsad mätare på litterärt värde.
Under lång tid är det emellertid bara i litteratursamhällets marginaler man hävdat andra idéer om vad som gör litteraturen värdefull. Centrala institutioner, som bibliotek och kultursidor har i praktiken accepterat en marknadsliberal värdeteori.
Ur statens perspektiv är litteraturen emellertid inte främst en konsumtionsvara, utan ett komplicerat estetiskt objekt som representerar såväl kunskap som njutning och dygd. Ett objekt vars värde inte är omedelbart givet eller mätbart, utan något som blir till genom en historisk process vars förutsättningar i sig bör stödjas. För att en dikt som negligeras av samtiden ska kunna finna sitt sanna värde i framtiden krävs inte bara att vi bevarar den, utan också att vi odlar sätt att samtala och förstå som kan uppenbara värdet för de ännu ofödda. Därför bör staten stödja forskning, tidskrifter och bibliotek. Men den bör också stödja bokhandeln. Författare måste kunna leva på sitt skrivande
Jag föreslår därför följande:
Låt de bibliotek som så vill inrätta ett showroom dit bibliotekarierna beställer visningsexemplar av böcker från förlagen. På större orter kan biblioteken specialisera sig utifrån sina förutsättningar. Ett bibliotek som ligger så till kan beställa många böcker från arabiska förlag i utlandet. Ett annat kan specialisera sig på poesi från Sverige och hela världen. Ett tredje kan rikta in sig på svensk och nordisk litteratur. På mindre orter kan man i?stället ha allsidiga urval. Ställ sedan några datorer i lokalen och låt folk köpa böckerna från internetbokhandeln mot procent av intäkterna.
Kunden kan så kolla in böckerna, känna, bläddra, pröva, tala med utbildad personal liksom med andra kunder, varefter hon eller han kan beställa boken från Adlibris, Amazon eller Casa del libro och få den i brevlådan ett par dagar senare.
Fördelarna med en sådan lösning är många. Fullsorterade bokhandlar skulle kunna finnas i alla delar av Sverige. Bokhandlar som dessutom kan exponera titlarna under lång tid. Biblioteken skulle få en ny verksamhet att utveckla och utvecklas av. Om någon fingrar på P O Enqvists senaste i showroomet kan bibliotekarien alltid hänvisa till bibliotekets samling av äldre och utgångna Enqvisttitlar. Och omvänt kan ju de som hatar att köa till något av bibliotekens ex av Ett annat liv hänvisas till bokhandeln.
Att folkbiblioteken är den givna platsen för sådana showrooms beror naturligtvis på att kompetensen finns där, men också på att folkbiblioteken från begynnelsen varit den institution som förvaltat de litterära snarare än de kommersiella värden bokmarknaden genererar.
Kostnaden för staten borde bli ringa. Förlagen skulle säkert gladeligen skänka blädderexemplar av sina nya titlar och biblioteken skulle troligen kunna få någorlunda lukrativa avtal med förlag och internetbokhandlar.
Nästan alla aktörer på bokmarknaden skulle vinna på en sådan lösning. Förlagen skulle kunna sälja sina titlar på flera ställen och under längre tid. Priserna på böcker skulle troligen sjunka. Antalet säljande titlar skulle med all sannolikhet öka och trenden att färre titlar tar allt större andel av försäljningen skulle troligen brytas.
Förlorarna är förstås de nuvarande bokhandlarna och om kulturutredningen faktiskt skulle ta fasta på detta förslag lär regeringen snabbt få Ulf Lindstrand i luren. Då gäller det att de har de värdeteoretiska förhållandena klara för sig. Personligen ömmar jag inte mycket för Ulf Lindstrands Akademibokhandel. Men den kvalitetsbokhandel som ännu finns kvar bör man förstås inte motarbeta. Jag föreslår därför att det lokalstöd som staten skulle kunna ge till de bibliotek vilka vill upprätta showrooms bör kunna sökas också av bokhandeln och beviljas de handlare som till exempel kulturrådet anser främja de litterära värden statens företräder.
Krister Gidlund framhåller den franske kulturministern Jack Langs mod då han införde fasta bokpriser 1981. Den svenska kulturminister som genomför ett förslag som det jag ovan skisserat kommer, tror jag, att göra en minst lika minnesvärd insats.
