Dagens Nyheter borde se det de skriver om
Josefine Wikström låter mest sina ystra käpphästar dansa omkring
I stället för att låta sin danskritiker Josefine Wikström recensera Norrdans ”Everlasting Event”, publicerar DN Kultur en text där hon tillåts att tota ihop en rätt makalös halmgubbe utifrån min recension av detta dansprogram. Oklart vem som tjänar på detta tilltag. Knappast läsare som vill veta något om Norrdans senaste föreställning i alla fall.
Men i väntan på att AI ska ta över kritikernas jobb, eller att man helt lägger ner scenkonstkritiken – som danska Jyllands-Posten nu ser ut att bli nästa tidning i raden att göra – prövar Dagens Nyheter alltså ett nytt kreativt grepp.
Wikströms text är flaggad som ”kulturdebatt”, men jag måste tyvärr meddela att det inte kan bli någon debatt. Varken om huruvida jag har rätt eller fel i min bedömning av ”Everlasting Event” eller om huruvida dansen har ”rätt till svängrum” och ”får” utforska dansens villkor. Ty jag har inte påstått något annat.
Wikströms knasiga argumentation ger mig skäl att misstänka att hon faktiskt inte har sett dessa verk
Jag hade gärna diskuterat Norrdans ”Everlasting Event” med Josefine Wikström, och andra, men det är svårt när jag inte vet om Josefine Wikström ens har sett dansprogrammet vi pratar om. Varför använder hon i så fall inte sitt spaltutrymme i DN för att recensera det? Varför reagerar hon så starkt på min recension utan att formulera en egen, självständig analys av dessa verk?
Vill man diskutera mina texter får man också ta och hålla sig till det jag verkligen skrivit i dem. Det gör inte Josefine Wikström, utan hon släpper lös sina ystra käpphästar och låter dem dansa runt lite hur som helst på ett sluttande plan mot obegripligheten. Visserligen i en för sammanhanget passande postmodernistisk stil, men hon framstår som direkt oseriös när hon slänger in frågor och påståenden om helt andra koreografer, som inte är ämnet för min recension. Kritiken av Alexander Ekmans ”Hammer” på Göteborgsoperan vore det exempelvis smartare att försöka diskutera med dem som faktiskt har recenserat den.
Men i den text Wikström går i gång på recenserar jag alltså ett dansprogram av Norrdans: ”Everlasting Event”. Där skriver jag att det ena verket, ”Everlasting - a new love” av Jeanine Durning, inte lyckas / eller vill / kommunicera utanför sin teoretiska bubbla av superdaterade diskussioner. Man får givetvis tycka olika, men jag tyckte det blev långrandigt och inte särskilt relevant. Det andra stycket, ”Event” av James Batchelor beskrev jag som mer tillgängligt.
Dock tycker jag inte, som Josefine Wikström tycks vilja låta påskina, att Event var bättre än Everlasting för att det innehåller ”mer kropp, hud och rörelse” och är ”teater på riktigt”. Batchelors stycke är ju tvärt om mycket mindre ”teater” än Durnings, då det vare sig rymmer text eller rekvisita och scenrummet är mer abstraherat. ”Event” har dessutom färre kroppar på scenen och visar mycket mindre hud än Durnings ”Everlasting”.
Wikströms knasiga argumentation ger mig skäl att misstänka att hon faktiskt inte har sett dessa verk.
Tvärtom mot vad Wikström påstår, vill jag också påminna om, skriver jag dessutom att det ”finns mycket teoretiskt intressant i de postmoderna koreografernas frågeställningar om vad dans är och kan vara”. Jag beklagar mig alltså inte över ”inflytandet av postmodern teori” i svensk dans. Jag tycker nu bara att vi redan har fått så många frågor om – och svar på – vad dans är och kan vara, under 60 års tid, från de postmoderna koreograferna att det är dags för danskonsten att röra sig vidare, framåt. Vilket den ju gör, som James Batchelors bidrag också visar i Norrdans program.
Det vore klädsamt om Josefine Wikström ville föregå med gott exempel när hon uppmanar andra danskritiker att tänka mer.
