Dags att arkivera postmodern dansteori
Norrdans missar chansen att peka framåt i Everlasting Event
Publicerad 2023-11-02
I programbladet till Norrdans tudelade program ”Everlasting Event” finns en skriftlig konversation mellan kvällens båda koreografer – amerikanske Jeanine Durning (född 1967) och australiensiske James Batchelor (född 1992) – om deras relation till improvisation. Å ena sidan en bra nyckel in i kvällens väldigt olika verk, som har den improvisoriska estetiken som tydlig gemensam nämnare. Å andra sidan är mötet i scenrummet alltid viktigare än skriftliga teorier, i min bok.
Svenskt dansliv har på senare tid haft en lite trött, retrovurmande nyförälskelse i amerikansk, postmodern, teoritung koreografi. Efter Cullbergs fleråriga samarbete med Deborah Hay, som inte direkt har fått det att pirra i denna kritiker, har nu hennes yngre kollega Jeanine Durning, tillika repetitör på Cullberg alltså koreograferat för Norrdans.
Visst finns mycket teoretiskt intressant i de postmoderna koreografernas frågeställningar om vad dans är och kan vara, men många av dessa diskussioner har pågått i över sextio år och känns superdaterade. Likaså gör Durnings nya stycke.
I ”Everlasting – a new love”, som ligger som kvällens andra verk efter Batchelors betydligt mer tillgängliga och måleriska ”Event”, inleder Durning med att uppfinna det dansteoretiska hjulet, och låter en dansare ställa mumlande frågor om perspektiv och rum i en mikrofon. Den vardagsimprovisatioriska estetiken som följer, med bland annat en runtföst trälåda på det ljusa scengolvet, blir snabbt långrandig i ett verk som inte förmår eller ens vill kommunicera utanför sin metarefererande bubbla.
Av flera skäl hade jag föredragit att kvällens stycken visats i omvänd ordning. Dels är det förvirrande att de presenteras bakvänt sett till programtiteln, men ”Event” som nu öppnar kvällen kunde också blivit en mycket bättre final. Nu missar Norrdans chansen att symboliskt betona vägen framåt för danskonsten. I stället blir Batchelor piggt förband åt Durnings teoretiska pyspunka.
”Event” blir allså kvällens behållning, och ett utmärkt exempel på den yngre dansgenerationens talang för att plocka russinen ur danshistorien och mixa med egen samtida smak och rytm. Här är de tio dansarna uppklädda i barockinspirerade, volangprydda kostymer med ett utsmetat färgmönster som går igen i scengolvet. Dansmattan blir som en canvas för böljande rörelser till pumpande variationer av klubbig techno. Det svänger meditativt mellan drömskt och ceremoniellt, medan scenografen Chrisander Brun får ljuset att skifta färg effektfullt, som från artificiell gryning till skymning, under det lågt hängande scentaket.
