Konstnärlig frihet är ingen vetorätt
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-07-28
Brahms och Beethoven behövs, liksom en estetik rotad i vårt århundrade
Vad är konstnärlig frihet? Just det konstnärliga används då och då som ett behändigt veto, en metod att sätta punkt i diskussionen eller för att få tillstånd att göra något som annars är förbjudet.
Vårens debatt om kulturmannen kretsade delvis kring detta: Måste en författare ta ansvar för sociala och etiska regler som gäller i verkligheten? Frågan är om inte de tre konserthuschefer som skriver i Aftonbladet den 21 juli också kommer ut som kulturmän när de duckar för kritiken om förkrossande låga andelar kvinnliga och levande tonsättare i programmen.
Att 3,8 procent är kvinnor försvaras med att cheferna åberopar sin konstnärliga frihet att slutgiltigt besluta vad som ska spelas. Argumentet har använts tidigare. Operan har också haft svårt med jämställdheten. 2008 presenterade Svensk teaterunion en undersökning som visade att musikteaterområdet var sämst i klassen på jämställdhet, nästan lika förkrossande dåliga som symfoniorkestrarna. Då hördes också argumentet om konstnärlig frihet.
Både opera och orkestermusik nådde storhetstid under 1800-talet. Delvis är det en förklaring till att jämställdheten på upphovsmannasidan är dålig. Om man vill man spegla romantikens musik finns det inte många kvinnor att välja på. Men hur ska man hantera att en så stor andel av kulturbudgeten för musik ska gå till att upprätthålla ett kulturarv som domineras av män?
Åter till frågan om den konstnärliga friheten.
Det är en fråga som är svår att förenkla, men hur kan den ge institutioner rätt att gå runt de krav som ställs på till exempel det fria kulturlivet? Till synes med kulturdepartementets goda minne. Om den konstnärliga friheten ger en relation på 96/4 i balansen mellan män och kvinnor, betyder inte det att man menar att män är mer konstnärligt intressanta än kvinnor? Förhoppningsvis inte. Men när man hänvisar till konstnärlig frihet på det här sättet så antyds att det konstnärliga är frikopplat från det sociala och politiska.
Som en rättighet som kan åsidosätta andra krav och förväntningar. Men det konstnärliga kan inte vara oberoende av den värld det finns i, det skulle göra konsten helt meningslös. Den konstnärliga friheten är ett verktyg att ifrågasätta, störa och kritisera strömningar i samhället med, inte ett sätt att försvara dem. Dubbelbottnat och intrikat som Sjostakovitjs femte symfoni eller konkret och dräpande som Anne LeBarons feministiska opera Sucktion.
Är det kanske konserthuschefernas syfte att med sin konstnärliga frihet som vapen ta strid mot de politiskt dikterade kraven på jämställdhet?
Det hade visserligen inte gjort det mindre problematiskt men åtminstone mer radikalt.
Jag tror inte det.
Sanningen är nog snarare att man lutar sig mot en definition av konstnärlig frihet som har sina rötter i samma romantiska mylla som de tonsättare konserthusen helst presenterar. Det finns nästan inte någon som porträtterar den bättre än just Brahms och Beethoven. Men vi behöver också en estetik och en konstnärlig frihet som är rotad i vårt århundrades komplexa värld.
Henrik Frisk, musiker och docent i konstnärlig forskning vid Kungliga musikaliska högskolan
