Maria Gripe 100 år i dag - böckerna är eviga
Gripe fick läsarna att förstå sig själva som nödvändiga väsen
Sommaren 1976. Lupinerna, Björn Borgs seger över rumänen Ilie Nastase i Wimbledon.
Och så ”Tordyveln flyger i skymningen” förstås, Maria Gripes och Kay Pollacks sommarlovsföljetong i radio, om sökandet efter en tretusenårig egyptisk gravstaty i den lilla småländska byn Ringaryd. Humlesurr, fjärran tåg och upphetsade stockholmska röster i ett suggestivt ljudcollage, och med Hasse Alfredson som den trygga pastor Lindroth mitt i.
Mest spännande var förstås de spöklika viskningar, som huvudpersonerna Jonas, Annika och David fångar upp på en kassettbandspelare, och mest underlig Julia J:son Andelius (Irma Christenson), en uråldrig kvinna som envisas med att vilja spela telefonschack med David.
Julia J:son Andelius ringer en massa gånger, och jag tycker mig ännu höra hennes stämma längst därinne i sommaren 1976, vänlig men fjärr som fröken Ur:
– Löparen på damens plats. Jaa, tack så mycket då, David. Det har varit ett intressant parti.
– Men det är väl inte slut än?
– Joo, nu är det slutspelat, David.
Här, i vänskapen mellan den inåtvända och lite ängsliga Josefin och värstingen Hugo, fann Gripe sitt motiv och ärende: den individuella särartens värde och rätt att existera.
Än tydligare minns jag kalldraget från radion när det i sista avsnittet framgår att hon är död, och att hon har varit det hela tiden. Allt frös omkring mig. Träden, glassgubbarna, lupinerna.
Död!
Vad var väl Björn Borg mot detta?
Passagen vänder inte bara ut och in på ”Tordyveln flyger i skymningen”, utan markerar också en av vändpunkterna i författarskapet. 1978 stöper Gripe om manuset till en roman, och sedan följer ytterligare några böcker som i likhet med ”Tordyveln …” skulle kunna beskrivas som en sorts biotoper, där det förgångna samexisterar med nuet och gör sig påmint i form av golvknarr, skuggor eller viskningar i bakgrundsbruset. Mest känd är väl ”Agnes Cecilia – en sällsam historia” (1981) som innebar ett andra genombrott för Gripe, liksom den första delen i Skugg-serien, ”Skuggan över stenbänken” (1982).
Maria Gripe, som i dag den 25 juli skulle ha fyllt 100 år, började dock i en helt annan ände. De första böckerna från mitten av femtiotalet var kanske mer trevliga än banbrytande, som trilogin ”I vår lilla stad”, en urban variant av Nalle Puh, med teckningar av maken Harald som även framöver fick rycka in när hustrun behövde illustrationer eller omslag.
Gripes verkliga egenart infann sig först när hon tog steget in i realismen, med genombrottsböckerna om Hugo och Josefin, tillkomna mellan 1961 och 1966. Här, i vänskapen mellan den inåtvända och lite ängsliga Josefin och värstingen Hugo, fann Gripe sitt motiv och ärende: den individuella särartens värde och rätt att existera. Du måste förstå dig själv som ett nödvändigt väsen, var budskapet, och förlora dig inte i kollektivets förväntningar! Inte det lättaste, enligt Josefin: ”Endera måste man vara på pricken lik alla andra. Eller också vara helt olik dem – som Hugo. Man får aldrig vara nästan lik alla. Som Josefin.”
Snårigt, sårigt är livet för de särlingar som Gripe sätter till världen under sina mest produktiva år på sextiotalet och sjuttiotalet. Här har vi också skogsbarnet Loella i ”Pappa Pellerins dotter” (1963), vars mor drar till sjöss och lämnar henne ensam med två småbröder och med en grå prussiluska till barnhemsföreståndare att hantera, Agda Lundkvist.
Eller Julia i den intrikata ”Nattpappan” (1968), vars ensamstående mamma nattarbetar och därför behöver motsatsen till en dagmamma – en nattpappa. Ingen av klasskamraterna tror att sådana finns, men för Julia blir Peter som han heter allt viktigare. En lite ensam särling också han, författare och vårdare av den märkliga krukväxten Nattens drottning som likt blåstången bara blommar i månsken. Något av en förmoder till den telepatiska Selandrian i ”Tordyveln …”.
Själv hakade jag på på allvar först 1973, i och med böckerna om Elvis Karlsson, en av bifigurerna i ”Nattpappan”. Enligt Gripe ska det ha varit en av makens illustrationer som som fick henne att inse att den tilltufsade strykarkatten till pojke behövde en egen bokserie.
Det som var extra bra med Elvis var att han var jämngammal med mig själv, sånär som på ett år, och att han i likhet med Fimpen i Bo Widerbergs film (1974) tycktes framleva sina dagar i exakt samma Spola kröken-Sverige som jag.
Under skrivandet av den här texten har det också slagit mig att ”Tordyveln …” nog var en av de saker som på sikt lurade in mig i poesins ickelönsamma omfamning.
Eget var också att Elvis aldrig tyckte synd om sig själv, trots att han helt uppenbart hade det jättedåligt. Han kläder var fula, ärvda av en framliden morbror, och hans mamma pratade bara i telefon med sina tanter om hur hopplös och olydig Elvis var och om att hon hellre hade velat ha en flicka. Med hennes idol Elvis Presley kunde han i alla händelser inte mäta sig.
I stället satte han hårt mot hårt, hittade på sina egna regler och umgicks med fel personer.
Också jag kunde väl tycka att Elvis var en jobbig jävel emellanåt, men han tänkte ändå en massa bra och kul saker: ”För mamma är att leva liksom bara att inte vara död.” Och så alla dessa fascinerande detaljer, som att han höll sig med en sorts magiska kultföremål, en ärvd liten sten eller en pusselbit som kommit på avvägar. Eller att han i lönndom sådde en massa frön, bland annat utanför Julias hus. Var han kär i henne?
Sin vana trogen lät Gripe även denna fråga vila i det outsagda, och nog tillhör hon de bästa i gebitet. Ta till exempel förälskelsen som inte skrivs ut men som nog finns där ändå, mellan exempelvis Annicka och David i ”Tordyveln …”, eller för den delen mellan Hugo och Josefin. Också inför mig som läsare lyckades Elvis Karlsson bevara sin livsviktiga integritet.
Om det var Elvis Karlsson som drog in mig i Gripes värld, så var det ”Tordyveln …” som slungade mig ut ur den, även om jag senare läste ”Agnes Cecilia” och ”Skuggan över stenbänken” med något av samma fascination. Jag ansåg mig väl för gammal för ungdomsböcker och gick vidare.
Likväl kan jag dra en pinsamt rak linje från de så att säga audioockulta inslagen i ”Tordyveln …” till hur jag några år senare vände på rullbandet för att spela ”Stairway to heaven” baklänges för att lyssna till de hemliga budskap som sades gömma sig där. Eller till hur jag fortfarande tenderar att dröja med radions stationsvred när något intressant knaster uppenbarar sig.
Under skrivandet av den här texten har det också slagit mig att ”Tordyveln …” nog var en av de saker som på sikt lurade in mig i poesins olönsamma omfamning. Här stötte jag för första gången på en känslighet som i alla fall för mig har mer med poesi än med andlighet eller transcendentalt flum att göra. En vuxen människa som på fullaste allvar visade att spåren i dammet på en byrå låter sig läsas som ett språk. Att det förflutna bara är en vindil bort, och att det kan lockas tillbaka med hjälp av något så simpelt som en skrivmaskin.
Det är kanske inte så underligt. Gripe har vid flera tillfällen berättat att hon under perioden frikostigt lät sig inspireras av de romantiska diktarfilosofer hon läste under gymnasieåren, som Schelling eller den Schopenhauer hon citerar i ”Agnes Cecilia”:
”Djupare sett är det alldeles otänkbart, att det, som en gång existerat med verklighetens hela styrka, någonsin skulle kunna bli till intet, och sedan genom hela den kommande evigheten fortfara som ett ingenting.”
Därifrån är ju steget inte så långt till exempelvis Bruno K Öijer, som i sin tur ofta får mig att tänka på Maria Gripe, lustigt nog. Ta bara de där gamla ekarna i ”Medan giftet verkar” (1990). De som ”sköljer över huset / sköljer över rummen / sköljer över ditt fotografi längst in / bevarar dej / minns dej”.
