Sluta ducka för SD
Åsa Linderborg: Att mobba och ignorera funkar inte – vänstern måste ta debatten om politiken
DEBATT. Hur ska vänstern förhålla sig till rasismhögern? Frågan är gammal men i höst har den blivit akut.
Alltid när jag skriver om högerextremismen och högerpopulismen brottas jag med två olika sidor av mig själv: jag är både antirasist och journalist. Som antirasist behöver jag inte ansvara för yttrandefriheten, men det måste jag som journalist. Här ska jag lägga min profession åt sidan och enbart resonera utifrån mitt perspektiv som antirasist.
Med ”vänster” avser jag i det följande inte arbetarrörelsens partier eller s-märkta ledarskribenter. Jag avser de medialt framgångsrika antirasistiska opinionsbildare som i någon mening identifierar sig som vänster. Till dessa kan man räkna en rad röster som kanske egentligen mer är humanistiska liberaler, men gott så.
I bokmässans efterdyningar lyfter Petter Larsson kravet att Sverige borde förbjuda vissa högerextrema organisationer (Aftonbladet Kultur 5 okt). I helgen föreslog Feministiskt initiativ samma sak.
Problemet med den metoden är att de som förklaras illegala går under jorden eller ombildar sig till något som trots allt uppfyller kriterierna i en liberal demokrati. Se Tyskland.
Möjligen kan man förstå kravet på en drastisk inskränkning i organisationsfriheten om nazismen vore på väg att bli en massrörelse, men ärligt talat, de svenska nassarna är väldigt få också om de har monter på bokmässan.
Dessutom öppnar en sådan lagstiftning för repression även mot vänstern, som också uppfattas som ”extrem”.
Framför allt är varken ett organisationsförbud eller skärpt hetslagstiftning, som Petter Larsson också föreslår, ett sätt att komma åt Sverigedemokraterna.
SD är inte ett parti som alla andra, men deras väljare är ändå som folk är mest. Det här är vänsterns stora dilemma. De som borde rösta vänster, går i stället till höger. Varför då?
Kanske för att antirasistiska opinionsbildare oftast behandlar SD:s väljare som samhällets bottenskrap. I stället för att prata med och till dem, har man pratat om dem och då ständigt som en hop inskränkta dumhuvuden man inte kan föra ett rationellt samtal med. I sina värsta stunder låter antirasisterna som vilken klassföraktande borgare som helst. Elitismen kan verkligen vara monumental hos dem som kräver ”tolerans” av alla andra.
Men förklaringen ligger också i hållningen att man inte ska prata med sverigedemokrater av princip.
Petter Larsson menar att vi visst har försökt ta debatten om SD:s idéer, men att det visat sig vara meningslöst. Därför ska de fortsättningsvis bemötas med ignorans och tystnad. Det är en hållning som jag själv har delat, men som jag med facit i hand finner totalt misslyckad.
Att vi tagit debatten är bara till hälften sant. Den enda fråga antirasisterna egentligen har försökt ta, är den om invandringen. Men inte ens den har vi lyckats angripa på rätt sätt, eftersom vi har begränsat den till enbart en fråga om värderingar – om tolerans och medkännande.
Att ta något på allvar är att vara konkret. Att vara konkret är inte att skuldbelägga folk eller att strössla med ordet fascist, det är ta sakfrågorna här och nu.
Det betyder att antirasister måste sätta sig in i det som de flesta av SD:s väljare grubblar över: jobb, bostad, socialförsäkringar, ungarnas framtidsutsikter, pensioner. Det gör i sanning Petter Larsson, men de flesta – jo, jag vågar påstå de flesta – antirasistiska opinionsbildare ägnar sig hellre åt att brännmärka ord eller moralisera över folks bristande empati.
Varje fråga hur flyktingmottagandet ska betalas kontras med: ”Sverige är rikt, vi har råd”. Ja, Sverige är rikt, men hälften av alla som bor här känner in på huden att de egna inkomsterna inte räcker till. Den andra hälften kan enkelt öppna sina plånböcker, men då får vi vara tydliga med vilka det handlar om ”som har råd”: de som tjänar bra (som jag) och storfinansen.
Även vi som försvarar asylrätten måste fundera över hur saker och ting ska lösas praktiskt – nu direkt – och vad det kostar på kort och på lång sikt. Då finns det olika sätt att räkna. Det är lätt att säga att ett människoliv inte går att värdera i pengar, det är svårare att säga att välfärd inte kostar.
De antirasistiska röster som sorglöst menar att ”vi” kan sänka vår sociala standard – och de är tongivande – förstår mycket lite hur klassamhället ser ut. De har säkert en rad sköna grejer i sin egen vardag som de kan avstå ifrån, men de tycks renons på kunskap om vilka historiska strider som ligger bakom det Sverige som just så många vill bo i.
Är det någonting, twittrar Göran Greider, som har ”normaliserats” så är det nyliberalismen. Det är den aldrig ifrågasatta normen som gör att antirasister hamnar i helt omöjliga återvändsgränder som värderingsstrider om svenskhet, identitet och flagga i stället för att prata ekonomisk omfördelning.
När borgarna vill sänka lönerna för att underlätta nyanländas etablering på arbetsmarknaden, kan inte antirasisterna mästra dem som upplever sin trygghet hotad.
När den rödgröna regeringen driver klasskamp och vill lagstifta om kollektivavtal vid kommunala upphandlingar – ett förslag som det arbetarfientliga SD stoppar – måste den få massiv hjälp utifrån.
Ska man förstå SD måste man förstå under vilka villkor som pensionärer lever. Exempel: ny forskning visar att pensionärer som omfattas av det gamla pensionssystemet fortfarande företrädesvis röstar på Socialdemokraterna. De nybakade pensionärerna, med långt sämre villkor, lägger i högre grad sin röst på SD. Är inte det intressant och relevant för den som på allvar oroar sig för SD:s ökade väljarstöd?
SD:s budgetmotion är en blåkopia på Timbros skattereform som skulle öka gapet mellan fattiga och rika ytterligare. Förlorare på det är både flyktinginvandrare och SD:s kärnväljare. Jätteförlorare är pensionärerna, eftersom SD vill ta bort 25 miljarder från kommunerna. Det betyder bland annat höjda avgifter i hemtjänsten. Det här borde vara en given debatt för varje ärligt kännande SD-antagonist, men icke.
Kort sagt: vi måste släppa definitionsliret om fascismen en stund och i stället prata om människors livsvillkor. Det kräver ett intresse för politik bortom symbolstriderna.
Vänstermärkta opinionsbildare är just nu så rädda för högerpopulismens framväxt att man medvetet håller igen relevant samhällskritik av rädsla för att den skulle spela SD i händerna. Ett sorglustigt exempel på detta från andra sidan Atlanten är Michael Moore. Han har gjort sig en karriär på att kritisera nyliberalismen och frihandeln, något han vevade runt så länge Bernie Sanders var med i leken. När nu Trump kapitaliserar delar av det som Moore har pratat om i åratal, tar Moore tillbaka hälften av vad han någonsin sagt. I stället avfärdar han Trump som ”fascist”.
I Sverige visar sig den här strutslogiken bland annat i frågan om förorterna.
Att prata om livsförutsättningarna i förorten anses vara att gå SD:s ärenden. Det finns till och med riktlinjer för public service om att ordet ”förort” ska undvikas, eftersom det delar upp oss i vi och dom, i centrum och periferi.
Den sortens välmenande språkaktivism skulle man kunna garva åt om det inte vore för den hybris som ligger bakom tron att ett ord kan ändra på det faktum att makten har ett centrum. Men framför allt är det ett effektivt sätt att sabotera för dem som har störst behov av prata om uppdelningen mellan fattiga och rika.
Integrationen är nästa stora debatt. När den rullar in kan inte antirasisterna ducka och säga, att det här är att spela bollen på SD:s planhalva. Tvärtom, här har vänstern allt att vinna.
Petter Larsson har helt rätt i att vi kan göra integrationsfrågan till en knivskarp klassisk höger-vänsterdebatt. Jag skulle säga att det är nödvändigt för att vi ska slippa det hopplösa träsket att högerpopulismen mer är en fråga om mänskliga värderingar än snedfördelade livsvillkor. Men det kräver att vi tar debatten inte bara om, utan också med, SD. Strategin hittills – att mobba väljarna och ignorera partiet – funkar inte.
Att ta debatten är att ta något på allvar. De som larmar att 1930-talet i stort sett redan är här, borde veta att antifascisterna då försökte allt utom att tiga ihjäl sina motståndare. Det var därför de förbjöds, fördrevs och förintades.
Vågade de lita på sin övertygelse, vågar vi.
