Två rökande spindlar som begår självmord
Eva Björkstrand nya serieroman är som en Aniara under jord
Publicerad 2024-04-28
I oroliga tider ökar vårt behov av flykt. Vi flyr in i renovering och heminredning, och bonar om det lilla livet för att slippa befatta oss med det stora. Vi flyr in i politiska fantasier om enklare och tryggare tider, med tydligare hierarkier och förlegade könsroller. In i fiktionsindustrins drömvärldar eller till den ultimata eskapismen, autofiktionen, i vilken vi inbillar oss kunna ta del av andra människors autentiska liv. Av samma anledning flyr vi kanske också in i dokusåporna eller sitter klistrade i flödena på Insta och Tiktok. Och till och med de som gett oss dessa nya leksaker, techmiljardärerna, vill fly – till rymden eller in i sina påkostade undergångsbunkrar.
Alla flyr vi på något sätt, för att göra tillvaron lite uthärdligare. Och orkar vi inte fly kan vi alltid läsa om andra som flytt, rentav dragit till skogs, från Thoreaus ”Walden” till Annika Norlins ”Stacken” från förra året.
I Eva Björkstrands nya serieroman ”Extrem lägerskola” flyr de under jorden, bokstavligt, i tunnlar och salar utgrävda långt under marken. En salig blandning av djur och människor som tycks ha blivit rädda för världen har sökt sig bort från civilisationen, för att leva på sina egna villkor.
Det påstås att det endast finns två människor där nere, men alla djuren är antropomorfiserade, som det heter på universitetet, det vill säga människor utklädda till djur. En kanin som stöper ljus och målar i tusch, en sork som ansvarar för russinlagret och en kroppsbyggande björn som vaktar kaffet. Huvudpersonen, förmodligen ett slags alter ego till Eva Björkstrand, är en neurotisk, serietecknande hund med långa öron, ”gjord av papper, kött och blod”.
Detta slags metafiktiva drag återkommer några gånger, som för att betona att allt är både på låtsas och på riktigt. När en katastrof inträffat ligger de huller om buller som ”fula svarta streck på dyrt franskt papper”, och i några abstrakta passager är det som att berättelsen spjärnar mot mediets begränsningar, som att ord och bilder inte riktigt räcker till för att beskriva ett inre skeende. Vanligen är dock stilen i de svartvita bilderna naivistisk och stiliserad, med mjuka linjer och många bakgrunder i svart tusch. Man anar dock i de små återkommande detaljerna personliga symbolvärldar svåra för oss utomstående att helt dechiffrera.
Enklare är det med själva berättelsen. Till en början lever underjordingarna i harmoni, och man småler sig igenom de första sidornas absurda inslag. Men det blir snart uppenbart att de är tilltufsade av livet och har sökt sig under marken för att invänta döden. Det hela blir som en Aniara i underjorden, där förtvivlade människor utan riktning försöker hålla ledan och meningslösheten stången. De flyr in i motion, sömn, kortspel, dans och till det förflutna, när de kommer på att de ska leka antiken med lakan och uthuggna kolonner. I stället för en mima som dör av sorg får vi två oavbrutet rökande spindlar som begår självmord för att ingen velat se deras rädsla. Detta blir också den katastrof eller vändpunkt som så småningom leder till att gruppen splittras, huvudpersonen omvärderar hela projektet och söker meningen på annat håll.
”Extrem lägerskola” blir till sist en vacker och melankolisk berättelse om misslyckandet med att hitta tryggheten och gemenskapen i ett kollektiv. Istället tycks det vara den tvåsamma kärleksrelationen som får den konstnärligt lagda hunden att våga leva ovan jord igen, som blir lösningen på en orolig värld.
En flykt lika god som någon annan.
