Alldeles för oklart om det som är autentiskt
Saga Cavallin borde ha vågat stanna upp och borra djupare
Publicerad 2024-05-08
De flesta vet vad som menas med autenticitet, men få skulle nog våga sig på att definiera det. Begreppet kan stå för en källa, ett ideal, en värdering eller en stileffekt. Man kan nästan inte tala om det autentiska utan att ty sig till dess motsatser: det förfalskade, det opålitliga.
Det är alltså ingen lätt uppgift som kulturskribenten och författaren Saga Cavallin tar sig an i sin andra bok, ”Utge sig: Om autenticitetens vara och värde”. Hon vill utreda varför begreppet nästlat sig in i varje vrå i dag och varför det står så högt i kurs. Boken är formad som en idéhistoria i miniatyr och sträcker sig över en flera hundra år lång utveckling i det västerländska samhället. Det går fort fram. Många teorier och tendenser summeras. Många epoker och händelser introduceras. Från Rousseau till 70-talets alternativrörelser. Från Carina Rydberg till svensk gangsterrap. Ibland är det svårt att se vad som står på spel.
Cavallin visar hur allt från turism, klädindustrin och konstmarknaden till dokusåpor, autofiktion och sociala medier lockar med autentiska upplevelser och ofiltrerad vardag. Det är givetvis bara spel för gallerierna, ett försök att nå ut i en värld av bedrägerier.
Men Cavallin menar att vi själva strävar efter det autentiska. Enligt henne längtar vi efter det som är opåverkat av företagsintressen och som i stället motsvarar ”det autentiska känslouttrycket och jaget”, vilket är smått motsägelsefullt. För å ena sidan menar hon att medier faktiskt erbjuder det oförfalskade som många söker efter, å den andra att man börjat värdera autentiska uttryck bortom den kommersiella sfären.
Mycket är oklart eftersom hon inte låter tankegångarna bre ut sig och rör sig allt som oftast på ett generellt plan i sina analyser. Ett problem är att det framstår som oklart vilket ”vi” hon talar om. Gissningsvis är det den genomsnittliga konsumenten. Hon menar att denna drivs av att få en inblick i andras vardag på sociala medier, trots att detta måste sägas vara en vardag formad av teknikjättarna och gör det svårt att tala om en zon bortom marknadskrafterna.
Att vara sig själv, som enligt Cavallin är ett av autenticitetsbegreppets fundament, framstår nog för många som någonting föränderligt och tillfälligt. Ju fler exempel hon radar upp, desto mer tycks allt peka på att vi lever i motsatsen till detta: i en värld av simulationer, illusioner, kopior och konstruktioner. Till exempel ramar hon in boken via Tracey Emins ”My bed” från 90-talet, en installation med konstnärens säng och en mängd olika berättelser om hur och varför hon kom att ställa ut sitt privatliv på detta sätt. Men verket tyder i sin helhet knappast på en strävan efter autenticitet – snarare på ett underminerande av och en lek med det.
”Utge sig” visar på ett imponerande spann och en entusiastisk vandringslust. Hade Cavallin stannat upp oftare och hållit sig till en mindre glänta i detta minerade fält, så hade hon kunnat närma sig den större fråga hon endast snuddar vid. Det vill säga varför man villigt låter sig ledas med av bedrägerier – varför det förfalskade kan utöva en lockelse.
