Spänning utan brådska
Lennart Bromander läser Javier Marías intima jätteroman ”Ditt ansikte i morgon”
Publicerad 2018-01-26
Javier Marías ”Ditt ansikte i morgon” utgavs i Spanien som tre separata romaner 2002–2007, men de ges nu ut av Bonniers i en volym, en nätt liten tegelsten på 1 144 välmatade sidor.
Och det är alldeles rätt. Detta storverk är en enda roman, och när man tar sig igenom de tre delarna i följd, vilket kräver åtskilliga lässittningar, tänker man inte på skarvarna. Det är en enda historia som flyter jämnt och obönhörligt från sidan 1 till sidan 1 144, samtidigt som den inte alls gör det. Det vill säga hela historien är uppbyggd av sidospår, digressioner och mångsidigt långa reflektioner, och författaren lyckas ändå fantastiskt nog ha överblick, hålla i alla trådar och skapa en fast enhet.
Spanjoren Jaques Deza är nyskild, har flyttat hemifrån Madrid till Oxford och London – Marías har själv bott där och har i tidigare romaner visat att han är djupt förtrogen med engelsk kultur.
Deza dras av en äldre vän och mentor in i den brittiska underrättelsevärlden, han har nämligen visat sig ha en ovanlig förmåga att ”läsa” människor. Efter bara rätt ytliga kontakter kan han avgöra en människas kapacitet i en kritisk situation. Kan den här personen till exempel tänkas svika sitt land eller kommer han eller hon i ett utsatt läge att kunna döda en annan människa?
Deza sätts på prov genom att bistå som tolk vid ett besök av en sydamerikansk politiker, och han kan bättre än mannen själv förutse dennes framtida handlande. Därefter får Deza förena sig med den lilla hemliga grupp inom MI6, som under ledning av den demoniske Bertram Tupra läser av människor. Men inte bara läser av, Deza dras också in i ren action, och romanen har bitvis karaktär av spionthriller.
Men thrilleraction är bara ett av många mönster och trådar. Hela detta kolossala romanbygge är egentligen en enda stor reflektion över sig själv. Medan författaren successivt och omständligt fogar ihop komponenter till en thriller med starka inslag både från spanska inbördeskriget och dagens värld, ifrågasätter och undersöker han hela tiden på ett resonerande filosofiskt plan förutsättningarna för vad han gör.
Helt logiskt börjar författaren med att reflektera över vad detta med att berätta är för något. Det tar flera sidor. Möts sedan två personer följer reflektioner över vad ett möte egentligen innebär. Det tar också flera sidor. Och så vidare.
Det kan vara något enerverande för den som har litet bråttom och vill veta hur det går, men författaren lägger lugnt handen på läsarens axel, och man inser att det är bara att anpassa sig. Varje moment i romanen dras i långbänk, det är värre än i Proust, men nästan förvånat läser jag djupt intresserad varje sida, alltmer häpen över författarens förmåga att hålla ihop textmassan och oavbrutet vara intressant.
Romanen innehåller mängder av miniessäer, inte bara kring filosofiska och psykologiska spörsmål utan också om konst eller till exempel om vad ”careless talk” kan innebära. Sådant varnades det för i England under kriget, och både konsten och antispionpropagandan illustreras också med bilder som analyseras. Allt fogas smidigt in i romanapparaten.
Jaques Deza sätts på många prov, både av den lätt kusligt övermänsklige Tupra och inte minst av författaren, som vill pröva hur långt Deza kan komma i självinsikt och var den brister. Det är fascinerande att följa dessa författarens undersökningar, och man kommer på sig med att i tankarna pröva sig själv.
Det handlar bland annat om så obehagliga insikter, som hur långt man kan sträcka sig för att skrämma vettet ur en annan människa. Själva kärnan i författarens efterforskningar är dock hur långt man kan och måste ta ansvar för sina egna handlingar, och det belyses på många ibland ytterst utstuderade vis.
Det rör sig alltså om grundläggande existentiella problem i denna på många sätt så intima jätteroman. Ditt ansikte i morgon är skriven på en elegant lättflytande prosa, och Lena E. Heymans följsamma översättning är djupt imponerande.
