Saunders är en riktig odåga till nationalskald
I ”Befrielsedagen” sitter karaktärerna ofta fast som i en pjäs av Beckett
Publicerad 2023-12-30
I Samuel Becketts pjäs ”Lyckliga dagar” sitter Winnie fast i sand upp till midjan. Ändå kvittrar hon, pular med sin handväska och pratar för sig själv. I andra akten går sanden upp till halsen – men Winnie håller humöret uppe. Kanske är detta människans ljusaste och mörkaste förmåga på samma gång: den ständiga ansträngningen att göra det hemtrevligt i helvetet.
En som har fattat detta är George Saunders. I novellsamlingen ”Befrielsedagen” sitter karaktärerna ofta fast som Winnie, på ett rent bokstavligt sätt. I titelnovellen hålls Brian fången hos den mystiske Mr. U, som programmerar en grupp fångar att iscensätta historiska händelser för att roa sina rika vänner. Till och med karaktärernas språk hålls gisslan, när ”Pulsen” matar dem med monologer att framföra.
Trots denna absurda situation har de en märkligt optimistisk ton, som om befrielsedagen vore alldeles om hörnet. Andra sitter fast mera metaforiskt, som det namnlösa berättarjaget i ”De dristiga handlingarnas mamma” som pendlar mellan dagdrömmar, litterära ambitioner och rena våldsfantasier när hennes son skadas av ett fyllo. ”När du har skit upp till halsen är det bäst att sjunga”, sade Beckett och detta skulle kunna stå som motto för ”Befrielsedagen”.
Saunders är science fiction-författare, buddist och – vågar jag säga – USA:s bästa novellist. Han skriver små komedier där vår kapitalistiska samtid, med alla sina auktoritära tendenser, har skruvats upp till max. För några år sedan introducerades han på svenska med ”Tionde december” och den innehåller ”Simplicaflickorna” – en av de bästa noveller jag någonsin läst. Där sitter unga inlåsta kvinnor och pratar i väntan på att säljas, till vad man först tror är prostitution. Men efter ett tag förstår man att de är ett slags levande trädgårdstomtar för rika människor. ”Novellen är ett grymt litet land” har Saunders sagt, ”inte helt olikt komedins”. Ofta tänker jag på Saunders som en sorts odåga till nationalskald i Trumps Amerika.
Det som gör Saunders till en så mästerlig författare har dock inte så mycket med världsbygget att göra – som hans förmåga att gestalta det djupt mänskliga. Man läser hans noveller med känslan av att aldrig veta var man ska hamna i slutet av berättelsen. I ”Kärleksbrev” skriver en morfar till sitt barnbarn om hur upptagen av tandvärk och utmattande arbete han varit under sitt liv. På slutet ursäktar han sig: de små vedermödorna som kändes så stora i stunden gjorde att han missade att demokratin avskaffades och att en Trump-lik karaktär tillsatte sin son på tronen. Det Saunders tycks säga är: är det rimligt att beskylla denna ynkligt lilla människa och – samtidigt – är det rimligt att inte beskylla honom?
Människan är verkligen vacker innan samhället eller naturen bryskt drar ett streck över henne. Som i novellen ”Mors dag” där en bedragen kvinna hamras ihjäl under en onaturlig hagelstorm (klimatförändringarna?) vid sin svekfulla makes grav. Det sista hon minns är hur barnen kom ur händerna på henne: ”Det var som när man tappar ett papper en blåsig dag och det får vingar och blir fast beslutet att undfly en.” Att tala om empati och litteratur är alltid problematiskt, men i Saunders fall är det oundvikligt: att läsa honom är att öva sig i att se de ljusa sprickorna i en mörk värld. Hur den där patetiska lilla varelsen med sin osvikliga förmåga att klanta till samhället ändå är rätt ljuvlig.
”Befrielsedagen” är dock inte Saunders bästa novellsamling, knappast i klass med ”Tionde december”, ”Pastoralia” eller hans djupt originella roman ”Lincoln i bardo”. Att Saunders bitvis är svårläst är en underdrift. Ofta består novellerna av malande monologer där man som läsare måste avkoda den ut- och invända samtiden och bekanta sig med ett antal karaktärer som presenteras knapphändigt.
Man läser honom därför alltid med en känsla av att ha fått in en fot i underlandets tunga dörr, där guiden sedan länge lämnat sin post. Ibland blir man rikt belönad, som i titelnovellen där varenda sida innehåller så mycket fantasi att det räckt till en roman. Men ibland står den svårtillgängliga formen i vägen. Som i ”Kärleksbrev” där Saunders inte tycks tillräckligt intresserad av vare sig karaktärerna eller den värld han skapat – utan endast av sin politiska poäng om demokratins förfall. Ingen skugga faller dock över Niclas Nilsson som gjort ett enastående översättningsarbete med Saunders prosa som växlar mellan ordknapphet och svada.
Ändå är ”Befrielsedagen” värd att läsa, inte minst för Saunders säregna sätt att närma sig science fiction-genren. Mycket sådan utforskar apokalypsen och undergången. Annan handlar om vad som händer efteråt, i det öde landet efter katastrofen. Saunders gör ingetdera. Han ställer i stället den kusliga frågan: tänk om allt bara fortsätter. Är inte det den verkliga katastrofen?
