Kaos är granne med Gud

Claes Wahlin om projektet Sju tre – den goda tanken som kom av sig

Egentligen ville Lars Norén sätta upp Kung Oidipus med fångarna på Tidaholmsanstalten. Men det föll på att ingen ville spela drottningen. För Norén är Sofokles pjäs en historia om fäder och söner, men främst handlar den om något annat: om mänskliga tillkortakommanden. Oidipus är klok, han löser sfinxen gåta. Han har ett gott uppsåt, att rädda Thebe från pesten. Han skyr inga medel i sökandet efter sanningen, likväl går det illa.

Aristoteles lär oss om Oidipus karaktärsbrister: ett hetsigt humör (han slår ovetande ihjäl sin far), dum nog att gifta sig med en kvinna som är gammal nog att vara hans mor. Ingen är perfekt, det visste grekerna.

Elisabeth Åsbrinks bok om Norén, Sju tre och morden i Malexander – Smärtpunkten – kommer fram till en liknande slutsats. Den goda viljan var utbredd. Norén vill uppmärksamma de dömda, producent Isa Stenberg tror och hoppas på det goda hos de brottslingarna, kriminalvården vill förbättra sitt rykte och tror på rehabilitering. Också fångarna ger sig helhjärtat in i projektet.

I ett klargörande avsnitt i Smärtpunkten uppmärksammas hur flera av huvudrollsinnehavarna i detta drama – Norén, de ansvariga inom kriminalvården – var påverkade av den humanisering av kriminalvården som debatterades under det sena 60-talet och ledde till bildandet av KRUM, Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering.

Det handlade om att betona efterledet i beteckningen kriminalvård och skapa förutsättningar för fångarnas återanpassning till samhället. Det handlade om godheten, att även den som gjort ont har något gott i sig. Den debatt som utlöstes av först Sju tre, sedan teaterarbetets eventuella kopplingar till de brott som skedde, kan ses som en konflikt mellan de som tror på det goda, såväl i livet som i konsten, och de som betraktar ett visst slags ondska (mord, nynazism) som bortom rehabilitering.

Det fanns ju flera kritiker som försvarade teaterprojektet som sådant, men som drog gränsen vid just nynazismen. En smula förenklat ställdes 60-talet mot 90-talet: kriminalvårdens och teaterarbetarnas tro på rehabilitering och på en möjlig godhet, mot dem som såg teaterprojektet som ett sätt att förstärka fångarnas narcissism och ge dem möjlighet att planera sina brott under permissionerna. Vi fick en rörelse där begreppet offer flyttades från brottslingarna (offer för miljö och uppväxt), till dem som drabbades av deras brott: brottsoffren.

Smärtpunkten är en balanserad skildring, från teaterprojektets början över morden i Malexander till det rättsliga efterspelet. Detaljerat och varsamt rekonstruerar Åsbrink, låt vara inte frigjord från dramaturgi, de olika skikten och miljöerna.

Vilka svar får vi? På frågan om Sju tre var moraliskt tvivelaktig är svaret ett försiktigt nej. Teater är inte verklighet, konsten behöver inte vara god. Till frågan om vem som borde ha reagerat, vilka som hade ansvaret för alla permissioner och brott som planerades och genomfördes under dessa, så var det kriminalvården som brast, vilket de snabbt erkände. Regelverket följs hårdare i dag. Noréns ambitioner att synliggöra de dömda brottslingarna och få igång ett samtal om kriminalvården misslyckades. Backlash kallas det numera.

Polisjakten hade flera brister, ett fungerande kommunikationssystem kunde möjligen ha förhindrat morden. Och teaterfolket då? Lars Norén, som för den som fortfarande tror på Folke Rydéns lömska tv-produktion, påverkades djupt av händelserna. Uppsåtet var hos de flesta, liksom hos Oidipus, gott. Men ingen är perfekt, alla har sina brister. Frågan är om grekernas lärdom lever.

När Norén tar över Folkteatern i Göteborg vid årsskiftet är den första produktionen Sofokles Kung Oidipus.

Claes Wahlin