”Framgång har sitt pris”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-21
Åke Edwardson om pengar, självförtroende och sista Winterboken
I dag har han en egen idolhörna med böckerna i en hylla på Sävsjös ena fik.
Där står snart den allra sista deckaren om kommissarie Winter.
SÄVSJÖ. När Åke Edwardson kom till Småland som barn kände han ingen och pratade ”konstig” dialekt.
Tolv år och tio kriminalromaner har passerat sedan den första boken om Erik Winter kom – en tid som förändrat Åke Edwardsons liv. Från lärartjänst och refuseringsbrev till feta kontrakt, två bostäder och resor runtom i världen. Hans böcker är översatta till 25 språk.
Sista boken i serien
När nu den tionde och sista boken i deckarserien, ”Den sista vintern”, landar på bokdiskarna har upphovsmannen all anledning att jubla.
– Pengar ger en underbar trygghet, och det är skriva jag vill göra. Men det är inte så enkelt att framgång gör en lyckligare. Som författare återvänder jag hela tiden till mitt förflutna. Jag går här på gatorna och fylls av vemod över livet, och jag kan fråga mig om jag alltid mår bra av det. Svaret är ... nej!
Åke Edwardson skrattar. Men när han kom till de här trakterna som liten sågs han som en utböling av de andra barnen.
I dag är allt annorlunda: han får många glada blickar från besökarna på restaurangen där han brukar pricka in bruna bönor på menyn. På kaféet där vi dricker kaffe efteråt är en vägg och en stringhylla tillägnad Åke Edwardson och hans böcker.
Bär på en känsla av rotlöshet
En känsla av osäkerhet har ändå hängt med sedan barndomen. Familjen flyttade mycket, efter var pappa konditorn fick jobb, och med det följde en känsla av rotlöshet.
– En del säger att ”Edwardson, det är en kaxig en”, men det handlar nog om överkompensation från min sida. Jag har alltid haft lite problem med självförtroendet, utom i skrivandet.
Har du förändrats av succén?
– Det finns ett pris. Jag har trubbats av i kontakten med kompisar, och till slut ger folk upp. Ibland har jag haft för lite tid med familjen. Men jag var 40 när jag började skriva. Det är nog lättare att hantera framgång då än om jag hade varit yngre. Jag har försökt undvika att bli för självuppfylld.
– Fast mitt självförtroende har blivit bättre, och i takt med det vill jag vara en mer osäker människa. Det finns inga färdiga sanningar, och det värsta jag vet är kombinationen arrogans/okunnighet.
Nöjd med sista boken
Åke Edwardson tycker att skrivandet har utvecklats genom åren, och är uppenbart nöjd med den sista Winterboken.
I den ställs kommissarien inför skrämmande mord i Göteborgs finare kvarter. Mord som inte alls är vad de ser ut att vara.
Men fokus är som vanligt också på kommissariens inre, och hans relation till familjen.
Åke Edwardson gillar att diskutera. Vare sig det gäller romanhjältens psyke eller samhällsklasser återkommer han till att det är ”jävligt svårt att leva”. För att nästa sekund skratta stort.
– Jo, jag vet att jag kan vara motsägelsefull. Jag har en viss pessimistisk livsinställning, men därmed inte sagt att man ska ge upp. Jag kan skratta åt eländet.
Har en enkel bakgrund
Motsägelsefull är han också i meningen storstadsbo och lantis. Citymannen bor i parhus i Göteborg och är lite som sin romanhjälte, en finsmakare av whisky i exklusiva märkeskläder.
Lantisen möter oss i rejäla gummistövlar utanför det gamla skolhuset i en småländsk by – ett hus som han och hustrun ägnat massor av tid åt att rusta upp.
– Mina föräldrar kom från enkla förhållanden och gjorde själva delvis en klassresa. Farsan tog över ett konditori i Vrigstad nära Sävsjö. Han var politiskt intresserad och förde över det på mig.
– Jag är övertygad om att bakgrunden betyder mycket för var man hamnar i livet.
Åke Edwardsons boktips till...
Henning Mankell, författare:
”Tack för mig, grottekvarn” av Folke Fridell. ”En bok om att bryta sig loss från bojor och förtryck.”
Henrik Larsson, fotbollsspelare:
”My father and other working class football heroes” av Gary Imlach. ”Fotbollsöden med djup humanistisk ton.”
Carin Mannheimer, regissör:
”Den sista vintern” av mig. Kanske förmätet, men Carin gillar att vandra the mean streets of Göteborg.”
