Så blir lantmäteri till vacker poesi

Magnus Ringgren

Intimt, resonerande och vemodigt av Jonas Modig i Kaninen rymde

helskärm

Det sägs ibland att diktsamlingen som form är död. Det där liknar mest en förövarnas trollformel för att deras offer ska vila i frid och inte ställa sig upp och vittna om vem som höll i kniven. Jag tror inte att Jonas Modigs nya bok Kaninen rymde är den sista i sin art.

Också i fortsättningen kommer det att finnas författare som på en boksida vill tänka på viktiga ting tillsammans med en läsare.

Jonas Modigs poesi är intim, resonerande och ganska vemodig. Men stillheten är bedräglig. Hans naturlyrik börjar inte leva förrän den färgas av människor, historia, arbete, ägande. Ingen annan än han - och Lars Gustafsson förstås - kan göra poesi av en lantmäteriförrättning. Med herr Gustafsson delar han Bergslagens landskap. Det är en notering i marginalen, men Jonas Modig är en av ytterst få poeter som använder den ekonomiska världens språk. Han kan låta en dikt ta hand om gammal bruksbokföring när ingen annan tycks bry sig. Det är en landvinning - allt som vidgar det poetiska språket är av godo. Förklaringen ligger väl i att Jonas Modig varit framgångsrik affärsman i förlagsbranschen.

Från början är det nog sommargästens perspektiv på bruksmiljöerna som dominerat Jonas Modigs Bergslagen. Men hans blick har djupnat, känslan för samhällets historiska förändringar i samspel med landskapets mycket långsammare rörelser. Kanske är det så att den modernitet som just nu råder egentligen är för snabb för detta lyriska jag, att kalhyggena är för stora och den industriella tystnaden från släckta masugnar är för öronbedövande. Vemodet grinar till ibland och visar tänderna. Men sådana erfarenheter spränger inte poesins lugna rytm. Dess djupaste drömmar blir dock oroligare.

Jag gillar inte uttrycket, men Jonas Modigs landskap vetter ut mot ”eviga frågor”. De är sällan frågor eftersom de aldrig kommer att få några svar. Snarare bör man tala om teman, om vida fält för tanken att röra sig över, bort mot horisonterna. På dessa fält är det fullt möjligt att poeter från alla tider möts, att stilen tappar sin samtidsfärg och blir - ett annat obehagligt ord - ”allmängiltig”.

Om man ger sig ut på detta frågornas fält kan man till exempel stöta på Dante. Jonas Modig skriver terziner som han, och det visar sig att själva versformen leder in i ett vindlande samtal om tillvarons eventuella grunder och stadga. De konstfulla verserna är instoppade lite här och var i boken, men jag märker att det är just dem jag vill minnas. En gammal båt sjunker i en sjöbotten: ”Vem är förmäten nog att tro sig veta / vad som egentligen har gått i kvav.” Den skrivande leder sin läsare nära intill ”något som finns. Något man inte vet.” Jonas Modig har lärt sig att vårt viktigaste arv, det vi kallar tradition, inte består av övertygelser utan av tveksamhet och frågor.