Bittra Bitte färgar boken om Jörn Donner
Alla människor klarar inte av sociala relationer, blir tydligt i Philip Teirs ”J & B – Scener ur ett skenäktenskap”
Publicerad 2023-11-08
Jörn Donners änka Bitte Westerlund är så förbannad på sin avlidne make att hon slänger hans aska i komposten – komposten som han hatade. Vem var egentligen den här mannen, som hon gav två söner och 37 år av sitt liv?
Det är en stor fråga Westerlund ställer sig. Kan man någonsin göra anspråk på att känna och formulera en annan människa?
Det är ju till och med svårt att beskriva den offentliga Jörn Donner för den som inte vet vem han var. Filmare, producent, jättechef, författare, journalist, debattör, fotograf, politiker, diplomat … En ovanligt stark personlighet, en charmig provokatör som satt i tv med cigg och whisky, och kastade ur sig cynismer och sanningar om Sverige som han ändå kunde tacka för allt.
Produktiviteten var extrem och omöjlig att överblicka. Nyligen snubblade jag över ett fantastiskt reportage från 1970 i Vecko-Journalen. Donner har åkt upp till gruvarbetarstrejken i Malmfälten med en egen vinkel; han är nyfiken på städerskorna. Han ser dem med en helt jämlik blick, vilket säger något väsentligt om Jörn Donner. Andra vittnar om att han privat kunde vara för djävlig mot servicepersonal.
Bitte träffar Jörn 1983, när han yrkesmässigt står på topp. Han har just lämnat det lyckosamma värvet som chef för Svenska filminstitutet. I Helsingfors har han påbörjat en karriär som politiker, korats till Finlands sexigaste man och är fortfarande gift med Jeanette Bonnier. Bitte är då 23 år och Jörn 50.
I Philip Teirs ”J & B” möter vi Bitte Westerlund och hennes fixering vid spåren av de kvinnor som hon funnit i Jörns kvarlåtenskap. I datorn jäser femhundra mejl mellan Jörn och H., deras kärleksrelation spände över femtio år. Bitte säger att hon aldrig var svartsjuk medan Jörn levde, men nu listar hon namnen på kvinnorna och söker upp dem, kända och okända, verkliga och inbillade, möten som inte tycks ge nånting.
Varför förstod jag inget, undrar hon. För att du inte ville veta, tänker jag.
Varför förstod jag inget, undrar hon. För att du inte ville veta, tänker jag. Det brukar ofta vara så.
Ett återkommande epitet om Jörn Donner handlar om hans stenhårda integritet och hur den präglade äktenskapet. Integritet är ett ord som blivit ett slags besvärjelse sen folk började fläka ut sig på sociala medier, det används nu så ofta att det förlorat mening. Men Jörn Donners integritet, hur ska den beskrivas?
Som ett exempel nämner Teir att Jörn Donner vägrade äta ägg, vilket irriterade Bitte. I de efterlämnade pappren hittar hon anteckningar om alla ägg som mänskan glufsat i sig med en annan kvinna, att en omelett nästan kunde ge honom orgasm. Med äggkonsumtionen skilde Donner en kärlek från en annan, menar Teir.
Att ha hemligheter och försvara rätten till en egen sfär är ofta ett uttryck för integritet. Men otrohet och svek, att inte stå för vad man gör, att bestraffa den bedragna genom att trilskas med maten – är inte det exempel på motsatsen?
Ett bättre belägg på Jörn Donners integritet skulle jag säga är fotona i den självbiografiska kolossen ”Mammuten” från 2013, där han okommenterat iklätt sig latex. När Bitte och Jörn låg med varandra ville han ha kvinnounderkläder och målade läppar. Hon var inte road av detta, säger hon, men hon vill ändå berätta om det här för oss andra. Varför vill hon det?
Jörn Donner hade sex barn men kände bara de två yngsta närmare. Otto Gabrielsson, född 1981, utkom 2020 med den sällsynt välskrivna uppgörelsen ”Vildhavre”, om sin livslånga kamp för att få kontakt med sin pappa. Otto berättar hur han 2013 dyker upp på Jörn Donners boksignering av ”Mammuten”, där hans pappa vägrar bjussa honom på ett ex. Vill han läsa den, får han köpa den.
Alla människor klarar inte av sociala relationer.
Jörn Donner var sitt bättre jag när han arbetade, vilket han gjorde nästan jämt. Då var han omvittnat nyfiken, generös, uppmuntrande och visade större integritet än de flesta. Han gjorde saker för att han ville det och inte av hänsyn till andra. Smak, övertygelser, preferenser och referenser – han sket i vad andra tyckte och tänkte.
”J & B” är rörig, pratig och egendomligt illa förankrad i tiden. Man fattar inte riktigt om boken är ”jörnologen” Bitte Westerlunds hämnd för ett obegripligt äktenskap eller Philip Teirs studie av en änka som blivit besatt av att förstå vem hon varit gift med. Varken äktenskapet eller besattheten får liv, framställningen saknar doft. Samarbetet mellan Teir och Westerlund verkar också ha varit en mardröm; hon drar sig ur och kommer tillbaka, för att sen ge bort det mesta till pressen innan boken ens är färdig.
Här kan vi snacka om integritet
Philip Teir, som Dagens Nyheters läsare känner som en lyhörd och omdömesgill kulturskribent med näsa för väsentligheter, hade egentligen tänkt sig en annan bok. Han ville skriva en biografi om och med Jörn Donner, men denne sa nej. Jag är inte tillräckligt intressant, tyckte han själv, och att fånga honom skulle ändå inte låta sig göras; Teir skulle på sin höjd åstadkomma en ”skitkopia”. Här kan vi snacka om integritet.
Jag hoppas att Philip Teir inte tar Jörn Donners nej på allvar. Jag vill att han kastar sig loss från alla levande och döda, och på fri hand skriver boken som han helt säkert bär på. Det förtjänar både Philip Teir och Jörn Donner.
