Rafflande om högerns allians med nazismen
Erik Sandbergs ”Väckelsens vår” är en bragd
Publicerad 2024-02-29
Våren 1933 ägde den svenska högerns 1968 rum. Det är totalt bortglömt i dag men samtidigt som en snöstorm drog in över landet sveptes moderater med av den tyska stålstormen. Under parollen ”högerfront” uppmanade Allmänna valmansförbundet – som senare blev moderaterna – till agitatoriska tal, blågula fanor och armbindlar med spända armborst. Dåtidens vikingarockare – konservativa studenter – brölade Heidenstams strofer under ”medborgartågen”.
Till och med den försynta partiledaren Arvid Lindman hytte med näven och manade till ”nationell front” (dåtidens modeord) mot bolsjevikerna. Anledningen till väckelsen var att Hitler tagit makten i Tyskland och utrymmet att vara ”extremkonservativ på eget vis hade försvunnit”, som en historiker träffande uttryckt det. Brun rost ansatte den blå fanan.
Det finns mycket skrivet om högerextrema grupperingar under 30-talet, men förvånansvärt lite om hur de stora partierna förhöll sig till nazismen. Journalisten Erik Sandberg fyller därför en bildningslucka med sin nya ”Väckelsens vår. När Hitler formade Sverige”. Och det ska sägas med en gång: det är något av en bragd till bok. Korta välskrivna kapitel, fulla av cliffhangers, som dessutom lyckas göra raffel av interna strategidiskussioner inom borgerligheten. Greppet påminner om hur Sandberg i tidigare böcker som ”Lönesänkarna” och ”Jakten på den försvunna skatten” gjorde förstklassig underhållning av 70-talets finanspolitik. Överlag förtjänar Sandberg en större berömmelse – han är en intellektuell journalist i Gellert Tamas och Nina Björks liga.
När högern får utrymme att verkligen vara höger – då kan den bli hur nattstånden som helst
Det Sandberg söker i boken är politikens tipping points. Då längtan efter ordning slår över i hat mot demokratin. Sandberg påminner om att högern på pappret var ett antidemokratiskt parti under 30-talet. Den allmänna rösträtten – ansåg man – stred mot 1809 års regeringsform där ”konungen äger, att allena styra riket”. När demokratierna föll som käglor ute i Europa – Österrike, Portugal och Tyskland – aktiverades fascisternas och moderaternas gemensamma mycel. Bruna svampar sköt upp lite varstans.
Så kunde till exempel ”doktorinnan” Gudrun Lindroth resa runt bland högerns kvinnoklubbar och föreläsa om den förträffliga Lapporörelsen. Riksdagsmannen och SvD-skribenten Ivar Andersson åkte till Tyskland och berättade om de anständiga förhållandena i koncentrationslägren. Dessutom bildades Ungsvenskarna – i dag MUF – för att locka tillbaka högerröstarna, enligt Hanif Bali-koncept: tala brunhögerns språk i hopp om att väljarna ska ta kopian i stället för originalet.
Sandberg är en duktig historisk detektiv. Ofta går han till läggen, som när han jämför Ivar Anderssons skildringar av koncentrationslägren på 30-talet med den tillrättalagda bilden i hans memoarer från 60-talet. Men det som gör ”Väckelsens vår” så skimrande är det samhällsfilosofiska siktdjupet i boken. Högerns flirt med nassarna tog drastiskt slut med kohandeln. När högern inte längre kunde alliera sig med antisemitiska bönder försvann utrymmet på högerkanten. I framtidsprogrammet 1946 ville man inte längre ”likvidera bolsjevismen” – utan förbättra bostäderna och bygga ut arbetslöshetsförsäkringen.
På så sätt framställer Sandberg politikerna som klämda mellan väldiga krafter. I botten döljer sig en syn på vänster och höger från franska revolutionen: som ”framsteg” och ”reaktion”. Under uppbrottstider, lär oss Sandberg, blir reaktionens roll att försvara det gamla styret. Demokratin förvandlas till en skrämmande företeelse vars utvidgning måste motarbetas, så att den inte sväller in i ekonomin.
Annorlunda uttryckt: när högern får utrymme att verkligen vara höger – då kan den bli hur nattstånden som helst. Men krymper utrymmet blir den åter en välkammad liten gosse. Detta 1789-års synsätt har blivit märkligt modernt igen (se exempelvis Clara Matteis ”Kapitalets ordning”). Förmodligen beror det på att extremhögern och borgerligheten på nytt allierat sig i land efter land – i tron på ekonomisk åtstramningspolitik och begränsad invandring. Reaktionen – som numera kallas ”konservativa blocket” – står återigen mot framsteget.
Sandberg rör sig smidigt vid denna forskningsfront. Men turligt nog avstår han från att predika ”historiska lärdomar”, som baksidestexten till boken påstår. I stället har ”Väckelsens vår” ett mera sofistikerat budskap. Det skulle kunna sammanfattas med Mark Twains finurliga formulering: ”Historien upprepar inte sig själv, men den rimmar”.
