”Du fjällhöga nord” kommer bli obegripligt
I Mats Söderlunds klimatbok pekar sorgen framåt i stället för att bli lamslående
Publicerad 2023-02-09
I Kim Stanley Robinsons Antarctica hävdar en huvudperson att Antarktis symboliserar vårt kollektiva undermedvetna. Under större delen av tiden var vi nomader på stäpperna. Majoriteten av denna tid var istid och även Kina var ett stort Antarktis. Våra hjärnor reflekterar denna kylslagna evolution.
Poeten och essäisten Mats Söderlund skulle antagligen hävda något liknande om fjällvärlden. I Härlig är jorden skriver han om fjällen, vädret och allt det som ännu inte gått förlorat. Boken är en blandning mellan essä, reseskildring, dokumentärroman och intervjustudie. Detta är Söderlunds egen form som hans läsare känner igen från maskulinitetsböckerna – Göra kärlek och Göra män – och han börjar bli riktigt bra på den. Kanske skulle man kunna beskriva den – med bokens terminologi – som att skotta upp en litterär snöbivack i ett omdiskuterat ämne, ett vilonäste mitt i stormen för eftertänksam reflektion.
Söderlund har sedan tonåren varit en hängiven fjällvandrare – denna märkliga blandning av tyst retreat och extremsport. I ett roligt avsnitt berättar han om hur han som artonåring begav sig till Sarek – Sveriges motsvarighet till Himalaya – för att vara själv i sju dagar, utrustad med sju tändstickor.
När han kommer tillbaka med sina vuxna barn märker han hur fjällvärlden har förändrats: rödingarna har försvunnit, småbäckarna på myrarna är öppna hela vintern och trädgränsen har flyttat hundra meter i höjdled. Vi tänker inte så ofta på det, men den svenska fjällvärlden är i framkanten av klimatförändringarna. Tänk på ett ord som ”igenbuskning” – och vilka drastiska konsekvenser det får. När kalfjällen försvinner ett efter ett – kommer våra barnbarn överhuvudtaget förstå raden ”du fjällhöga nord” i nationalsången? Vårt svenska kollektiva undermedvetna kokar uppe i atmosfären.
I grunden är Härlig är jorden en bok om sorg. Däremot är det inte en sorgsen bok. Det är en viktig distinktion. I dag är alla klimatengagerade fastlåsta i – med Andreas Malms ord – en ”pre-traumatisk stress”. Vi ser översvämningar, värmeböljor och skogsbränder på tv och drabbas av att det kommer bli så mycket värre i framtiden. Det är en lamslående känsla. Söderlunds bok är närmast renons på sådana bilder. ”Kanske behöver vi bara sörja färdigt det som redan gått förlorat innan vi kan rädda det som ännu går att rädda”. Det är en framåtblickande, visionär, form av sorg som han gestaltar.
Jag tycker mycket om Söderlunds sätt att skriva om klimatfrågan, att på hög höjd pressa den genom ett finmaskigt poetiskt silnät. Däremot fungerar inte alla delar lika bra. Emellanåt känns researchen väl tunn, synligt då Söderlund smetar ut den över sidorna. Jag måste inte veta att en professor vid SLU harklar sig i telefonen. Böckerna är inte sällan snackisarna i ämnet – som David Thurfjells Granskogsfolk och Sverker Sörlins Antropocen – vilket skapar en känsla av att DN:s boktopplista redovisas.
Jag förstår inte heller poängen med historien om meteorologen Manne Hofling som gick vilse i snöstormen vid Pårte observatorium 1917. Visst, det har något med fjällvärldens ensamhet att göra, men Söderlund slår en väldig lov runt ämnet för att komma dit.
Däremot fungerar intervjuerna med fjällfolket fint. Söderlund återger dem rätt upp och ner och deras sorg känns som urkarvad ur fjällbjörkarna. Nästa gång, Söderlund, tycker jag därför att du borde testa att skriva en mera renodlad dokumentär – en poetisk rapportbok i Sara Lidmans och Marit Kaplas anda.
