Astrids stora rädsla: Ryssen
Publicerad 2015-05-12
Barnbokslegendaren avslöjar sitt oväntade stöd för Hitler i dagböckerna
Astrid Lindgren har alltid varit ett mysterium för mig. Jag läste henne på ryska som barn – och hon framstod som en ironisk omstörtare. Men när jag flyttade till Sverige och mötte henne på svenska var hon allt annat än ironisk – snarare var hon ikonisk och betydligt tråkigare.
Först nu när hennes Krigsdagböcker 1939–1945 publiceras klarnar bilden för mig.
Astrid Lindgren hade en insyn i det pågående kriget som var få förunnat. Hon arbetade med att granska privata brev på den statliga Postcensuren. Även utanför arbetet var hon genuint intresserad av utrikespolitik och plöjde noggrant igenom dagstidningarna.
Krigsdagboken är precis vad namnet säger. Astrid Lindgren sammanfattar utvecklingen på de olika fronterna, kommenterar ämnesrelaterade artiklar, citerar ibland de brev hon läst på jobbet och beskriver hur den egna familjen och egna hushållet påverkas av kriget.
Kriget enligt Astrid Lindgren är till att börja med ett helt annat krig än mitt. Jag växte upp i före detta Sovjet och i mina skolböcker existerade enbart Det stora fosterländska kriget som började i juni 1941. Astrids krig är ett världskrig som börjar 1939 och omfattar fyra kontinenter. Hon har utblick över krigsutvecklingen i Afrika och Asien och jag måste beundra hennes förmåga att beskriva komplexa skeenden på ett sätt som väcker kunskapslust.
Men det är inte i de främmande haven Astrid Lindgrens hjärta finns. Hennes passion, hennes personliga åsikter om kriget har ett annat huvudspår.
Astrid Lindgren föraktade Hitler och avskydde nazismen, det är inget tu tal om saken. Hon var en sann antinazist.
Men hur mycket nazismen än skrämmer henne – så finns det något som är värre. Det är bolsjevismen. Och den ryska faran. Den 22 juni, för mig den dagen då nazityska pansarvagnar rullade in i mitt hemland Belarus, skriver Astrid Lindgren att ”man nu måste hålla på Tyskland”. Hon släpper inte tanken. ”Måtte Tyskland kunna hålla Ryssland stången!” – detta skrivet 1942 medan mina släktingar skjuts i ghetton och rövas bort som slavarbetare. Det är klart att jag får andnöd och känner mig provocerad.
Jag försöker få ihop den brinnande humanismen och antinazismen med hur Astrid Lindgren önskar Hitler framgångar i öst. Och till slut trillar polletten ner.
Sida för sida, ord för ord, måltid för måltid i det varma ombonade hemmet där barnen får fina presenter och maken gör karriär och Astrid skriver sina framtida mästerverk blir bilden allt tydligare.
Astrid Lindgren är en människa vars hjärta brinner för det som ligger henne nära. Finland, Norge, Danmark och Baltikum. Det nära är måttstocken för godhet och ondska i Astrid Lindgrens värld.
Finlands sak är verkligen hennes och det är Vinterkriget som får henne att rädas ”ryssen”. Tyskland kan man heja på, men aldrig i livet när de går in i Danmark och Norge. Baltikum ska vara fritt och den skamliga baltutlämningen får hennes ord att bulta av vrede. Det är också enda gången hon kritiserar Sveriges agerande. För övrigt anser hon att den svenska regeringen fört en klok och framsynt politik under kriget. Såklart. Objektivt sett gagnade politiken Sverige som förblev neutralt och vars folk slapp lidande och död.
Och jag förstår till slut att Astrid Lindgren är något så ovanligt som en genuint småborgerlig författare. Det är inget nedsättande.
En småborgare ser till sina närmaste. Hon har intellektuell förståelse för omvärlden, hon erkänner att andra kan ha betalat priset för hennes fred och komfort – men hon vägrar skuldkänslor och samvetskval. Hon ser till sig själv och de sina. Eller, som hon formulerar det i slutet av dagboken, ”och hela världen helst också, men det är väl för mycket begärt”.
