Rakt in i samtiden i 60 år
Publicerad 2014-10-30
Kjell Espmark ger ett smakprov på sin milda anarki i minnesboken Den inre rymden
Kjell Espmark är generationskamrat med Tranströmer och en av få svenska poeter vid sidan av honom som man har nåt hum om utomlands.
Han har en stor produktion av poesi och romaner vid sidan av sina litteraturvetenskapliga tungviktare om modernismens teknik och historia. Han är professor och akademiledamot, men det gör honom inte mindre angelägen att läsa. Han är lika estetiskt som politiskt intressant. Med sin milda anarkism (i ständigt och produktivt gräl med socialdemokratin) och sitt sätt att tänka med känsla och sinnen har han talat rakt in i samtiden i 60 år.
Man kan se hans nya bok Den inre rymden som del i ett system av minnesböcker med memoarerna Minnena ljuger från 2010 som central himlakropp. Motiven är mer personliga nu än i systerboken Vintergatan från 2007. Poeten varierar minnen och texter från ett långt författarliv. I den första dikten reser han sig ur en hopsjunken gammelmanskropp på en bänk för att förändra världen. Här finns ingen uppgivenhet, ingen ro bland minnena!
Han ser sitt minneslandskap ur nya vinklar, i annat stjärnljus. Möjligen kräver han lite för mycket, till exempel bekantskap med de egna texterna från förr. Men det är ju bara att läsa på, och nyfiken måste man bli eftersom de nya dikterna är så drabbande starka.
Och det är vackert gjort. Espmark skriver en nästintill bunden vers som man knappt lägger märke till. God stil får aldrig sticka i ögonen.
Hans inre rymd är inte det lyriska jagets egen domän.
Medvetandet är invaderat av minnen, av levande och döda. Rena fiktioner blandar sig i samtalet. Det blir trångt och våldsamt som när en grym mormor känner sig förtalad ända in i evigheten av en dotterson som berättar precis vad hon gjorde. Dottersonen blev det ju aldrig nåt av – bara poet och sånt där pack.
Människor kränger på sig varandra som alltför små kostymer. ”Jag kände hur jag sprack i sömmarna.”
Ett fragment av en individ kan stå för hela människan.
En antydan till gestalt täcker plötsligt hela himlavalvet. Kjell Espmark använder otaliga varianter av den retoriska figur där delen får stå för helheten. Tekniken är en av författarskapets konstanter, och det är förunderligt att varken poet eller läsare tröttnar på denna konstfärdighet.
Men huvudintrycket är inte kamp och lemlästning utan solidaritet, ja kärlek.
”jag avstår namn och kontur / och löses i något som liknar kärlek.”
Någon klassisk harmoni finns inte i Espmarks poesi men däremot ett stort mått igenkännlig mänsklighet.
