Försåtliga trick från filmens värld

Jenny Högström

Jenny Högström läser noveller som inte lämnar henne i sticket

helskärm

Det är som ett glapp mellan verkligheten och de personer som figurerar i Marie Norins noveller. Ett slags liksom autistiskt främlingskap som får dem att berätta om tankar, händelser och känslor utan att egentligen tolka dem, oavsett hur hemska – eller för den delen banala eller ovidkommande – de är. Som ett barn som i en berättelse staplar händelser på varandra: först hände det här, sen hände detta. Ett naivt perspektiv som förstärks när berättarna ibland tröttnar på sina egna berättelser, och avrundar lite abrupt med ett ”osv”.

Tydligast blir detta i den inledande novellen ”Tomas”, där berättarjaget också är ett barn. Och vad som inledningsvis tycks vara berättelsen om en ganska ensam flickas vänskap med en ganska ensam man, som arbetar i en smörgåsbutik med sin mamma, utvecklar sig till vad som verkar bli ett morddrama – i alla fall är mamma plötsligt död och står stel som en pinne i kylrummet. Och flickan och Tomas ska tillsammans göra sig av med kroppen.

Kusligt värre, med andra ord. Men det ska egentligen inte till några döda kroppar för att den krypande och otäcka stämningen i Marie Norins försåtligt enkla, lätt entoniga prosa ska suga tag i läsaren.

Och om någon känner igen stories från filmens värld är detta säkert ingen tillfällighet. Det vore varken första eller sista gången Norin använder sig av genren, och hennes sätt att jobba med klipp och plötsliga, dramatiska bilder (en toalett som plötsligt svämmar över av avföring, kulvertar som aldrig tar slut etc), mardrömslika stämningar, ligger filmen nära.

Jag skriver att Norins prosa suger tag i sin läsare. Ja, på ett sätt gör den det. Man liksom invaggas. Men samtidigt är det en prosa utan minne. Nej, den har varken en dåtid eller en framtid, utan finns bara i ett pågående nu. Med resultatet att när jag tar en paus i läsningen och sedan ska återgå – så minns jag nästan inte vad jag läst. Det är också väldigt kusligt. Precis som berättaren som inte riktigt får fäste i verkligheten, får läsaren det inte riktigt i texten. 

Detta är naturligtvis både bra och dåligt.

Själv är jag nog mest förtjust i novellen om en mamma med en handbollsspelande dotter, som inte vill ha något med en av hennes vänner att göra, och ännu mindre med hennes föräldrar. Medan föräldrarna till denna flicka, främst modern, tyr sig till mamman, sätter sig bredvid henne under träningarna, rör vid henne, anförtror henne saker, skuffas hon allt närmare någon typ av fullständigt sammanbrott.

För att tvinga sig till kontakt med en av dessa novellers många personer med rejäl beröringsskräck får naturligtvis dramatiska konsekvenser. Här, liksom på flera andra ställen i boken blottas en fixering som långsamt växer och blir oöverstiglig.

Marie Norin debuterade 1996, då med en diktsamling. Sedan dess har hon skrivit både poesi och prosa, och jag läser recen­sioner av hennes diktsamlingar där kritikern önskar att hon tagit steget över till berättande prosa, och recensioner av hennes prosa­böcker som menar tvärtom.

För min del får dock Tomas­filmerna gärna vara som de är: stilistiskt mycket strama, stundom väldigt suggestiva noveller, som i bästa fall inte omedelbart lämnar en i sticket.