Det drar ensamt på den liberala bänken
Malin Krutmeijer om Lilian Sjölunds bok Hatad
Publicerad 2017-12-12
En sommardag 2012 marscherar nazister in i centrala Bollnäs. Situationen är hotfull. Lokaltidningen rycker ut, och självklart skriver Hälsingetidningarnas politiska redaktör opinionstexter i ämnet.
Det utlöser en veritabel skitstorm. Via e-post, telefon och sociala medier blir Sjölund överöst av det hat som vi journalister tvingats vänja oss vid, framför allt när vi skriver om invandring, flyktingar och förstås högerextremism och radikalism.
Hon får vidriga tillmälen, hotas med våld och till livet och blir fysiskt antastad på pendeltåget.
Om de här erfarenheterna berättar Lilian Sjölund i sin bok Hatad. Den är 60 sidor lång, och ett vittnesbörd om hur författaren hanterar situationen samtidigt som hon jobbar på. Ska hon polisanmäla? Bör hon vara rädd när hon är ensam hemma? Paranoian flåsar henne i nacken.
När stormen bryter ut har Hälsingetidningarna fortfarande kommentarsfält – ett arbetsmiljöproblem jag nästan hade glömt. Moderatorerna hade inte en chans att hänga med och rensa. Sjölund- pratar med en ung, kvinnlig ledarskribent som till och med tvingats att ensam moderera kommentarsfälten till sina egna artiklar. Det är nedbrytande- att läsa igenom våldtäktshot och hånfulla kommentarer om ens utseende och intellektuella kapacitet.
Sjölund är chockad och frustrerad, och tyvärr stannar boken ganska mycket i känslornas virrvarr. Den är rörig och inte direkt analytisk.
Men mellan raderna vibrerar en sorg, som jag tror har särskilda förtecken inom den lokala journalistik som Lilian Sjölund är så förankrad i. Lokaltidningens uppdrag och själva livsluft är öppenhet och närhet till läsarna och platsen där man verkar. Man är en kritisk del av ett specifikt, geografiskt utsnitt av samhället. När den relationen plötsligt färgas av obehag och fara är det ett sabotage av ett förtroende.
Arga män rasar mot allt de anser hotar- deras kultur och hembygd. Det intressanta är att Lilian Sjölund på sätt och vis också är lokalpatriot. Hon konstaterar att ”utan invandring dör Hälsingland”, avfolkningen har pågått i årtionden.
Hon förstår inte hur de kan resonera annorlunda, och varför det alltmer ”drar ensamt på den liberala bänken”, där hon placerar sig politiskt. ”Det handlar bara om att se människor som människor”, skriver hon, och ”vem som helst kan förstå att det tar lite tid i omställningen från Damaskus till Bollnäs”.
