Succén kom – efter 15 år
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-06-21
Sadie Jones: Jag kände att jag hade en viss talang
I femton år slet hon med tv- och filmmanus som ingen ville ha.
Då skrev Sadie Jones en roman i stället, om en pojke som ser sin älskade mamma dö.
I dag finns ”Den utstötte” i tjugo länder och hyllas av både kritiker och läsare.
Ordspråket som matchar Sadie Jones karriär är utan tvekan ”skam den som ger sig”. Oförtrutet jobbade hon med sina manus för film och tv och hoppades att något skulle hända.
– Jag kände att jag hade en viss talang för att berätta och trots alla nej fortsatte jag. Jag satt där disciplinerat vid skrivbordet och hoppades kunna skriva något som folk ville ha. Någon läkarserie eller något. Så här i efterhand kan man konstatera att det inte gick så bra...
Skämdes för manus
Sadie Jones skrattar. Och det med rätta. För allt slit med manusskrivandet gav resultat till sist, fast mer som maratonträning för en roman.
Även ”Den utstötte” var ett filmmanus från början. Det var en vän som rådde Sadie att pröva på bokformen.
Kände du när du skrev ”Den utstötte” att det här blir något riktigt bra?
– Absolut inte! Jag skämdes för att den verkade så dålig och ville inte visa den för någon på flera månader.
Sadie Jones är på Sverigebesök för att berätta om sin bok. Hon är på gott humör och skämtar ofta.
Boken, däremot, är mörk och full av tragik.
Såg sin mamma dö
”Den utstötte” i berättelsen är Lewis Aldridge vars liv tar en fruktansvärd vändning när han som pojke blir vittne till sin mammas död. Ingen vuxen – inte ens hans pappa – förstår hans smärta.
Lewis väg in i tonåren kantas av våld, alkohol och självdestruktivitet. Utåt är han bara tyst.
– Tidsramen är 1950-talet men det här händer nog ofta i dag också. Barn kan lätt avskärma sig och här stöter dessutom omgivningen ut honom. Men de flesta i boken är inte medvetet onda utan bara upptagna av sina egna problem.
Om du träffat Lewis där och då, skulle du ha försökt nå honom?
– Jag vet inte. Om jag frågat hur han mått hade han ändå bara sagt ”bra”. Jag tror att vi alla är lite rädda för den sortens avstängda barn, de som är tysta och visar ett slutet ansikte. Det är sådana som är med i skräckfilmer ...
En förljugen värld
Det lilla samhället där Lewis bor är en förljugen värld av middagsdrinkar, kyrkobesök och ”trevliga” söndagstillställningar. Status och en tjusig yta betyder allt.
Bakom fasaden lurar alkoholproblem, misshandel och känslomässig kyla.
Sadie Jones försvarar delvis sina romanfigurer:
– Jag kan förstå behovet av fasader. På 1950-talet försökte man återuppbygga samhället efter kriget. För att inte bara sätta sig ner och gråta ville man visa att ”titta, vi spelar tennis och har trevligt, vi har det bekvämt och umgås”.
– Det är inte alltid man måste dumpa sina trasiga psyken på varandra, peta på varenda sårskorpa för att se vad som finns under. Om någon är ledsen kan det räcka med att säga ”kom, vi gör en kopp choklad och tittar på tv”.
Mer självförtroende
På ett stramt språk utvecklar sig berättelsen till att slutligen rymma en strimma hopp.
Sadie Jones ursäktar sig nästan när hon säger att hon vill visa hur kärlek kan rädda människan.
Hur har succén förändrat dig?
– Jag är väldigt, väldigt tacksam. Jag har mer självförtroende, är inte alltid rädd att folk ska säga att det jag gör är dåligt. Det kunde vara jobbigt ibland när människor runt omkring mig gjorde fantastiska karriärer, men det enda man kom på att fråga mig om var hur barnen mådde. Det kan låta lite löjligt, men det är stor skillnad nu.
Och minsann: det har blivit en andra bok också.
– Jag är så lycklig att jag hittade en historia till. Annars hade hela det här året med pr, fester och resor känts som om jag firade något som var dött.
