Så blir en politisk rörelse våldsam
Uppdaterad 2023-07-19 | Publicerad 2015-08-07
Ny forskning visar varför den ene blir terrorist när den andre blir medveten aktivist
Ska vi tala om politiskt våld, måste vi tala om relationer.
Så kan kärnan i de tre rörelseforskarna Eitan Y. Alimi, Chares Demetriou och Lorenzo Bosis teoribygge kring politisk radikalisering sammanfattas.
Bakgrunden är att forskningen hittills gått bet på frågan om vem som blir terrorist eller annan politisk våldsverkare. Det finns antagligen inga speciella karaktärsdrag eller sociala bakgrundsfaktorer som leder till att den ena personen, men inte den andra, tar till vapen.
Den svenska säkerhetspolisens psykologiska idealtyper för vilka som kan bli våldsamma extremister, är ett exempel. Den vanligaste typen är vad Säpo kallar utageraren. Han är osäker, ensam och har blivit mobbad. En annan är grubblaren, en intellektuell figur som upprörs över världens orättvisor och kommer från stabila hemförhållanden som uppmuntrar politiskt engagemang (Brå/Säpo 2009).
Med sådana antaganden är ju stora delar av varje generation i riskzonen för att begå politiska våldsbrott!
Många av de teorier som talar om grupper lämnar också mycket att önska. Ofta utgår man ifrån att grupperna verkar i ett socialt vakuum och själva är oföränderliga. Drivkrafterna bakom radikaliseringen kommer inifrån dem själva, i form av en stark övertygelse.
Mot detta ställer nu de tre forskarna i boken The Dynamics of radicalization en långt mer fruktbar, relationell ansats.
Vad de vill förstå är hur det går till när en organisation beslutar sig för att börja använda våld som politiskt medel. Man måste komma ihåg att nästan alla våldsamma eller rent av väpnade grupper från början arbetat med fredliga metoder.
För att stärka tanken på att deras idéer skulle vara generaliserbara bygger de sin tes på närstudier av tre organisationer som har mycket lite gemensamt: den italienska vänstergruppen Röda Brigaderna, Al Qaida under 90-talet, och den kanske mindre kända greknationalistiska högergruppen EOKA som bekämpade den brittiska kolonialmakten på Cypern 1955-59. Om man hittar gemensamma drag hos dessa tre helt disparata grupper, så borde de gälla andra fall också, är tanken.
Slutsatsen är att det finns åtminstone fem områden – arenor och mekanismer – som är viktiga, varav de tre första är relevanta i alla fall, de två sista bara ibland.
Rörelsens relationer med sin politiska omgivning. Här handlar det bland annat om förändringar vad gäller chanserna att nå sina mål med fredliga medel. Om, till exempel, en vänstergrupp ser den politiska vänstern marginaliseras (som i fallet Röda Brigaderna), strejker förbjudas eller aktioner hårdbestraffas, kan det ligga nära till hands att ta till vapen. Ett annat exempel skulle kunna vara hur vi i dag ser att nazistiska Svenskarna Parti dragit slutsatsen att det inte går att skapa politiska partier till höger om SD, och nu omvandlar sig till en kamporganisation.
Relationen mellan rörelsen och poliskåren/säkerhetsstyrkorna. Här finns alltid en risk att båda parter går in i en spiral av upptrappat våld, där hård statsrepression kan driva en i huvudsak fredlig rörelse, eller delar av den, att slå tillbaka.
Relationer inom rörelsen. Konkurrensen om medlemmar och stöd mellan olika närstående organisationer eller fraktioner kan leda till en upptrappning. Omvänt kan dialog, insyn och konsensussökande mellan rörelsens olika delar fungera nedtrappande.
Relationen till en eventuell motrörelse. Exempelvis kan man tänka sig att vänstergrupper som möts av fascistiska väpnade grupper dels skiftar fiende så att dessa grupper blir huvudmålet, dels tar sig för att slå mot myndigheter man uppfattar stödja fascisterna. Ett annat exempel på målskifte är Al Qaida. Under det tidiga 90-talet var USA bara en fiende bland andra – de arabiska diktaturerna, Israel – men sedan USA skickat trupper till Somalia, låtit massakrerna av muslimer i Bosnien pågå utan att ingripa och stöttat arabregimernas insatser mot islamister på hemmaplan, förvandlades Washington till huvudfienden.
Relationen mellan rörelsen och allmänheten. Rörelsen radikaliseras ofta ytterligare om den förlorar sin kontakt med och sitt stöd från allmänheten, och i synnerhet från sina sympatisörer. När det mäktiga italienska kommunistpartiet öppet fördömde Röda Brigaderna och deras metoder bidrog det till att förvandla gruppen till en elitistisk sekt, allt mer ointresserad av politisk förändring och av att motivera sina dåd politiskt, allt mer upptagen med att bara utföra dem.
En av de stora fördelarna med ett sådant relationellt angreppssätt är att det också går att se situationer där en radikalisering hade kunnat förhindras. Bland annat menar författarna att det fanns ett läge 1972, där Röda Brigaderna, då ännu bara en halvillegal grupp, kunde ha gått åt ett annat håll. Samtidigt som fascistiska grupper angrep vänstern i sällan skådad omfattning fick landet en högerregering. Dessutom slog polisen till hårt mot olika vänstergrupper. Vänsterns aktivister fruktade på riktigt att landet gick mot fascism, och att de nu stod med ryggen mot väggen. Men hade den nya regeringen samarbetat med socialistpartiet PSI, eller säkerhetstjänsterna hållit igen på repressionen, är det möjligt att Röda Brigaderna kommit till en annan slutsats.
Sådan kontrafaktiskt historieskrivning är förstås högst spekulativ. För att stärka tanken beskriver forskarna också situationer där man hade kunnat förvänta sig en radikalisering, men där den uteblev. Ett exempel är att den israeliska bosättarrörelsen i slutändan utan våld accepterade tillbakadragandet från Gaza 2005. Forskarna förklarar det dels med att polisen såg mellan fingrarna med en del olagliga, men fredliga protester – de militanta fick ett utrymme att uttrycka sig – dels att de dominerande krafterna inom bosättarrörelsen hela tiden sökte konsensus inom rörelsen och på så vis förebyggde att mindre grupper skulle agera på egen hand.
Den nitisk lagde kan kanske hitta exempel genom historien där forskarnas slutsatser inte stämmer, och man kan förstås alltid diskutera hur tungt olika faktorer väger i olika situationer. Men som ett sätt att ta sig vidare ur den hopplösa fixeringen vid individuell psykologi och våldsbejakande ideologier är det i relationella banor man måste tänka.
Det är lätt att fokusera på förvridna sinnen, aggressiva dispositioner och motiv, och våldsbenägna ideologier. Men sanningen är att det krävs två parter för att radikalisera, skriver forskarna.
Alla som på allvar vill förebygga och förhindra politiskt våld, och inte bara plocka politiska poäng på lättköpta moralismer, borde lyssna: De krävs två för att dansa tango.
