”Ett rövhål jag gillar”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-18
Carl-Johan Vallgren om huvudpersonen i sin nya bok
Carl-Johan Vallgren gjorde braksuccé med ”Den vidunderliga kärlekens historia”.
Hans nya roman handlar om frosseri, yta, pryljakt och förfalskningar, i 1940-tal och nutid.
– Om man vill beskriva samtiden kan man inte väja för det negativa.
Innan vi träffades funderade jag lite på hurdan kostym Carl-Johan Vallgren – som är känd för sitt extravaganta yttre – skulle bära. Ljusblå? Kanske röd?
Den var sobert kritstrecksrandig. Och de mörka glasögonen satt på plats, liksom ringar och örhänge.
Lika originell som klädstilen är ”Kunzelmann & Kunzelmann”. Vi får möta Viktor, tavelförfalskare och hemligt homosexuell i andra världskrigets Berlin. Och så Kunzelmann den yngre: Joakim. Strulig, porrsurfande, ständigt pank. En förvuxen tonåring som inte kan ta ansvar.
– Han är ett stort rövhål som jag ändå känner sympati för, ett barn av sin tid. Han lever i frosseriets tidevarv med girighet, ytlighet och statusjakt. Det är Kirchsteigers high tech-torp, dyra viner och matlagningsprogram med lyxiga råvaror. Joakim dövar alla känslor med kickar och döda prylar, säger Carl-Johan Vallgren.
Så fjärran från författaren själv som man kan vara, menar han.
Alla pengar gick till kostymer
– Jag är ganska mycket asket. I många år levde jag som en riktig fattiglapp. Det enda jag lade pengar på var kostymer, även då..! Med min livsstil behöver jag verkligen inte mycket grejer. Jag skriver, gör musik och är med barnen.
Joakims liv beskrivs i en drastisk, ofta komisk stil. När det gäller pappan blir romanen mer faktafylld och historisk, ibland sorglig. Att älska någon av samma kön bestraffades med döden, och Viktor tvingades leva i en lögn. Så även i arbetet. Han blir förmögen på att förfalska – först autografer, sedan tavlor.
Tankarna om äkthet och kopior är en del av romanens samhällskritik: Att härmandet och likriktningen kan appliceras också på kläder, saker och till och med åsikter.
– Ju mer individualismen betonas i det offentliga samtalet och i politiken, desto mer tycks människorna agera uniformt och snegla på varandra. Till exempel piratkopierade ju Moderaterna Socialdemokraternas tankegods inför valet.
Carl-Johan Vallgren verkar hysa en sorts hatkärlek till Sverige. I boken ”För herr Bachmanns broschyr” sågade han hemlandet 1998, även om han blivit ”mer försonlig med åren”. Han har bott i Berlin i tolv år, men är – just nu i alla fall – tillbaka och lever ett lugnt familjeliv.
– Jag har blivit en bättre människa av att bli pappa. Snällare och mildare. Det var bra för mig även jobbmässigt, jag är mer strukturerad och effektiv. Barn tar dessutom fokus från ens egna neuroser, och det är skönt.
Arbetet med ”Kunzelmann & Kunzelmann” varade i fyra och ett halvt år. Efter succén med ”Den vidunderliga kärlekens historia” 2002 tog Vallgren en skrivarpaus på två år för att ägna sig sig åt musikerkarriären.
Väntade in en bra idé
– Jag är glad att jag pallade trycket och inte rafsade ihop en ny roman snabbt. Jag inväntade en bra idé i stället.
Prestationångest då? Nej, det har han inte. Han är helt nöjd med boken, bläddrar i den, förklarar tankarna om språket och citerar ett stycke han tycker är särskilt roligt.
Du verkar ha gott självförtroende?
– Ja, vad det gäller litteraturen och musiken vet jag precis hur jag vill ha det och gör inga kompromisser. Privat är jag ganska blyg. Jag kan stå på scen när folk betalat, men skulle få nervöst sammanbrott av att uppträda på ett privat bröllop. Och i intervjusituationer har jag ju mina svarta glasögon.
Carl-Johan Vallgren ler. Det är som i hans bok. Ibland vet man inte riktigt när han skojar.
CARL-JOHAN VALLGRENS boktips till...
Annika Norlin, artist:
”Efter arbetsschema”, diktsamling av Johan Jönsson.
– Jag tror att han kan inspirera henne till att fortsätta skriva lysande låttexter på svenska.
Maria Wetterstrand, språkrör (MP):
”Jägarna på Karinhall” av Carl-Henning Wijkmark.
– Äntligen har Miljöpartiet börjat vända i EU-frågan. Det bör belönas med en av de bästa svenska romanerna någonsin.
Peter Settman, programledare:
”På spaning efter den tid som flytt” av Marcel Proust.
– Efter ”Dansbandskampen” torde Settman vara redo för något djupsinnigare.
