”Skojigt att skriva som en man”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-30
Kerstin Ekmans nya huvudperson – en läkare med längtan efter mord
En kontrollerad kvinnohatare, men med smak för småflickor.
Sådan är Kerstin Ekmans nya romankaraktär.
– Ibland var det tungt att tillbringa vintern med honom, han har ingen humor precis, säger hon.
Det är femtio år sedan Kerstin Ekman satt på NK, sminkad och finklädd i högklackat, och inte en enda person kom för att få hennes första deckare signerad. Förutom en bister dam
i hatt som undrade när Kar de Mumma skulle dyka upp – han var näst på tur. Kerstin Ekman skrattar vid minnet:
– Då tänkte jag att jag aldrig skulle göra om det där. Men det har hänt förstås.
Fem decennier senare är hon en av Sveriges största författare, och massor av trogna läsare väntar på varje bok. Den här gången heter den ”Mordets praktik” och är i mycket en motsats till den förra, ”Herrarna i skogen”. Den var en tegelsten full med essäer, doftande av författarens varma känslor för skog och mark.
Fascineras av att döda
Den nya romanen utspelar sig i stadsmiljö, har stramt språk och en osympatisk huvudperson, läkaren Pontus Revinge. Berättelsen utspelar sig vid 1900-talets början och tar avstamp i Hjalmar Söderbergs ”Doktor Glas”. Av kärlek till klassikern, inflikar Kerstin Ekman.
Revinge är i romanen samtida med Söderberg, och stöter ihop med den kände författaren ett par gånger. Han inspireras av tanken på att döda och aldrig bli upptäckt. Funderingarna på mord tar allt starkare form när han arbetat ett tag på en väns läkarpraktik ...
Skrämmande drag
– Pontus Revinge är en instängd människa med ett skrämmande kontrollerande drag, berättar Kerstin Ekman när vi träffas i den ljusa övernattningslägenheten i Stockholm.
– Det är ingen ordning på hans moral, och hans kvinnosyn är mörk – han avskyr de flesta. Han ser hela tiden andras brister och skuld i hans eget liv. Men jag har vänner som läst och tycker synd om honom också, och det gläder mig. Han har inte förstått att kaos och överraskningar kan ge mycket i livet.
Hur var det att skriva som ett manligt jag?
– Jag har alltid tyckt att det är viktigt att beskriva kvinnors liv, arbete och känslor, så det har blivit många kvinnliga huvudpersoner. Men det var skojigt att skriva som en man, att försöka i alla fall. Jag vet inte riktigt hur de är inuti förstås.
Belyser stora frågor
På de 200 sidorna av tidsenligt språk har Kerstin Ekman lyckats få in en rad stora frågor: Sexualitet, övermänniskoideal, kärlekslöshet och förakt för åldrande, bland annat.
Och så förstås: Kan det någonsin vara rätt att ta en annan människas liv?
Pontus Revinge anser det, men inte hans skapare.
– Nej, det kan inte vara rätt. Att USA har dödsstraff äcklar mig. Och debatten om dödshjälp är mycket komplicerad, vilka läkare ska behöva utföra den gärningen i så fall?
Kerstin Ekman fyllde 76 i dagarna, men har inga tankar på pension. Hon pratar entusiastiskt och gärna om författandet, både det rent språkliga och glädjen i att hitta på historier.
”Böcker kan haverera”
– Det är fortfarande helt och hållet roligt att skriva. Visst uppstår problem, men då är det bara att ta nya tag. Vid det här laget vet jag att det finns böcker som havererar – jag trodde faktiskt att ”Mordets praktik” skulle bli en sådan. Jag skrev ett synopsis när jag hade fruktansvärt ryggskott, men sedan kom ”Herrarna i skogen” emellan.
– Jag håller med Joyce Carol Oates om de författare som säger att arbetet är en plåga: Varför skriver de då?
Kan du fortfarande vara orolig för recensionerna?
– Jo, på ett sätt. Att komma ut med något nytt är ganska besvärligt. Men det är fantastiskt att få en fin analys också, kanske om något i boken som jag inte märkt själv.
Kerstin Ekmans boktips till...
Nyamko Sabuni, jämställdhetsminister:
Stäppvargen av Herman Hesse.
– Hon borde som alla politiker gå ut i en värld som inte kan analyseras efter deras samhällsmodeller.
Bengt Ohlsson, författare (som också tagit avstamp i ”Doktor Glas”):
Den unge Werthers lidanden av Goethe.
– Han är en raring. Tänk om han skrev en ny version av denna!
Peter Englund, ständig sekreterare i Svenska Akademien:
Abraham Niclas Clewberg-Edelcrantz av en av sina företrädare, Karl Ragnar Gierow.
– En underbar bok om en uppslagsrik skojare som också var akademiledamot.
