Kvinnlig sexualitet utan ett klimax

Magnus Ringgren

Anna-Karin Palm överraskar inte – berättar det som förväntas av henne

helskärm

Senast vi hörde av Anna-Karin Palm var i romanen Snöängel, en drömsk och tragisk Tintomara-historia i ett av samtiden plågat Stockholm. Jag minns den för vinterns skull, och för vemodets.

Nu återkommer hon med Jaktlycka, tio noveller i en läcker bokförpackning med broderade bilder av en jägare i röd rock. Ansikte har han - eller hon? - inget men däremot en elegant hatt. Och skyddsomslaget glider som stramalj eller fint sandpapper mot pärmen. Snyggt formgivarjobb! Motsvarar det innehållet?

Karlslokar ska ju egentligen inte uttala sig om sånt här, men jag tar ett djupt andetag och försöker ändå. Novellerna handlar alla om ett mycket väl genomtröskat tema - sexualitet sedd och upplevd ur kvinnors perspektiv. Kärleken måste naturligtvis skrivas om och om igen för att över huvud taget finnas, men någon enstaka gång borde den kanske få slippa erotikens överhöghet. Och detta gäller förstås lika mycket karl­slokarnas skrivande.

Texterna har mycket god iakttagelseförmåga, åtminstone vad gäller tankar och ”inre liv”. Det är snyggt och rakt berättat utan större formella finesser. Den psykologiska realismen regerar. Överraskad blir man ganska sällan.

Det som binder ihop berättelserna är att huvudpersonerna bildar en solfjäder av olika åldrar. Kvinnan i den första är en gymnasist på sjutton.

I den näst sista konfronteras en mor med en trettonårig dotters uppseendeväckande klädsmak. I den sista novellen är hon högt över pensionsåldern.

Anna-Karin Palm undersöker det oklara mellan människor, hur det försöker göra sig tydligt genom sexualiteten. Hennes kvinnor strävar efter att förena själ och kropp eller åtminstone att leva med klyvnaden mellan dem. ”Det måste finnas en brist att växa kring.” Någon tänker att det är omöjligt för en intellektuell kvinna att ”sammanfalla med sin kropp”. Männen får inte så skarpa konturer - de förblir dekorativa och ansiktslösa som jägaren på omslaget.

Det är väl inte så allvarligt, men berättelserna rör sig mest i medelklass. Nästan alla personerna kunde känna varandra.

Det som däremot drar ner intrycket rejält är att ämnet ställer sig i vägen för själva berättelsen. Tydligast ser man det i allt förutsägbart prat i ”Jungfrufrihet”.

Och den avsedda höjdpunkten i den sista novellen är tyvärr (jag blir så ledsen) ren konstruktion. Jag hade önskat mig en Narnia-dörr längst in i klädskåpet, en förbluffad omvändning av perspektivet, en madonna på en ädel springare. Men Anna-Karin Palm har denna gång ålagt sig odekorerat tankearbete. Hon berättar det hon förväntas berätta, och det är trist.