Mästerlig ”Olli och Mo” av Eva Lindström

Bilderbok lika tung som Borges, Calvino och Gertrude Stein – tillsammans

helskärm

När Adam och Eva ätit av frukten och följaktligen inser vad de gjort, gömmer de sig. Gud går ut i lustgården och ropar ”Var är du, människa?” Varför ropar han så? Han som vet allt, han vars öga intet undgår? Mäster Eckehart, den geniale 1200-talstänkaren, föreslår att det Gud i själva verket säger är ”Människa, du är ett ’Var?’” Med kunskapen föddes människans desorientering. Inte bara hennes ”Vardan och varthän?”, utan därtill hennes ”Var är mitt här?”

Kring dessa frågor kretsar den geniala 2000-talstänkaren Eva Lindströms nya bilderbok Olli och Mo. Olli är liten och Mo är stor. De har varandra. Men vad hjälper det när de ger sig på utflykt och kommer vilse. Plötsligt är deras ”här” dimmigt och på glid. Ja, och aldrig är de så vilse som på det enastående mittuppslaget.

Jag kan inte se annat än att detta uppslag är en milstolpe i svensk bilderbokshistoria. Som i en spegling av ovan nämnda Genesisscen, ur ingenstans, i ett landskap utan upp och ner, djup och yta, slungas frågan emot läsaren: ”Var är vi?” Svaret: ”Här nånstans” är på en gång dråpligt och ohyggligt eftersom Olli och Mo inte syns till i bilden. Deras röst ljuder inte ur ett ”här” utan ur ett ”var?”

Det är så väl gjort, så enkelt och självklart komplicerat. Man måste sätta mästare som Borges, Calvino eller Gertrude Stein i den andra skålen för att få den kritiska vågen att väga jämnt. Bildvärlden, detaljerna och koloriten, narrationen som så precist involverar högläsningssituationen, det lakoniska språket, dramat, fabeln. Ja, Olli och Mo är inget mindre än ett mästerverk, tillgängligt för minsta unge och komplext nog för rader av avhandlingar. Läs den!