Svensk fotboll ett sista hopp i en korrupt värld
Bachner har skrivit en medryckande bok om den moderna fotbollen
Publicerad 2023-09-13
Den som bryr sig om hur det går för det svenska fotbollsherrlandslaget, i internationella tävlingssammanhang alltmer omkört av damernas trupp, kan säkert finna tröst i Noa Bachners bok ”Den sista utposten”. Här framstår den svenska fotbollen som Gallien, en plats där man vägrar ge upp.
Att damfotbollen är mer framgångsrik internationellt kan ha sin förklaring i att den inte är lika förstörd som herrarnas. Alltså av astronomiska övergångssummor, ryska oligarker och saudiska prinsar, av kommersialisering och sportswashing, av dyra tv-rättigheter och mer eller mindre shady bettingindustri. Fotbollens själ har dött för länge sedan. Pengarullningen och korruptionen beskrevs av Olof Lundh inför VM i Qatar förra året, i ”Templet i öknen”, men Bachner är mer inriktad på klubbfotbollens mekanismer och det svenska perspektivet. Utblickarna är dock många så mycket känns igen.
Medan resten av världen pumpar in pengar och skaffar VAR (allt för tv-publiken), håller vi här en lägre profil, behåller medlemsägandet – genom medlems- och supporterengagemang har 51-procentregeln räddats och sammanslagningar av klubbar stoppats (att det läggs motioner om att förbjuda konstgräs är positivt men också dömt att misslyckas).
Noa Bachner skriver medryckande och pedagogiskt, kryddar med roliga anekdoter och träffar makthavare och supportrar. ”Den sista utposten” är allmänbildande, framför allt för den som vill se fotboll som kultur och inte bara som resultat.
Boken är också i stora stycken en sorts sorgebearbetning. Att som barn få en väckarklocka med Newcastles Uniteds klubbmärke betyder för Noa Bachner att försvinna ”…in i en gränslös Newcastlefantasi för att egentligen aldrig hitta ut”. Av en slump blev det Newcastle, själva symbolen för den moderna fotbollen, med ägare som bara använt klubben för egen vinning. Längre fram i historien går det inte längre. Saudiklubben får leva utan Bachners fantasi.
Svensk fotbollshistoria är idealismens historia. Men varför är svensk fotboll, på herrsidan, då så mycket sämre? Bachners tydligaste svar är att medlemsdemokratin kräver fler aktiva medlemmar, men framför allt materiellt: det saknas träningsanläggningar. Jämfört med Norge, som har liknande förutsättningar, har vi här extremt få planer. Barn som vill börja spela får inte för det finns ingen plats.
Den utvecklingen började (inte överraskande) på 1990-talet. Jag har en känsla av att de svenska motgångarna fortsätter så länge nedmonteringen av det gemensamma gör det. Jag är ändå glad att ingen av alla våra nya miljardärer kan köpa en klubb, att vi slipper Spotify FC eller H&M United.
