En stunds sällskap med frisören på sunkpuben
Clemens Meyers novellfigurer är ”vanligt folk” utan exotism
Publicerad 2022-11-08
Det är som att sätta sig och tjuvlyssna på ett samtal en sen kväll vid de obekväma bänkarna på en tågstation. Kanske var som helst i världen, men just här – i Clemens Meyers novellsamling De tysta satelliterna – handlar det om Leipzig och gamla Östtyskland. Uppdelningen mellan väst och öst gör sig hela tiden påmind, muren sätter sin prägel även om den inte längre finns.
Meyer är prisad och hyllad både i Tyskland och utanför. I Måns Wadensjös fina förord får jag veta att Meyer själv stöddigt uttalat att hans mål är att bli ”den tyska litteraturens nummer ett”. Utan att vara expert på tysk litteratur vågar jag påstå att han har en bit kvar. Det betyder inte att De tysta satelliterna är en ointressant bekantskap.
Meyer tar oss i sina noveller, nio eller tolv till antalet beroende på hur man räknar, alldeles nära men utan att verkligen blotta personerna han skriver om. Vi får konturer och ögonblicksbilder, platser och minnen, texter som ändå till slut tycks hänga ihop och bilda en helhet.
De tysta satelliterna vittnar om staden, människorna och det som sker i livets alla mellanrum och parenteser. Händelserna som präglar en, och utgör en så stor andel av ens tillvaro, utan att någonsin kvalificera sig som stora trauman eller succéer. Det är inte content för lärorika sommarprat. Men vi får sällskapa en stund, med tågstädaren och hårfrisörskan, i deras möte i baren efter jobbet, i samtalet om arbetet och pengarna. I närheten dem emellan som kanske uppstod eller åtminstone kunde ha gjort det. Vi får följa med mannen som haft inbrott men snart själv råkar hamna i någon annans bostad. Han finner sig snabbt och stannar kvar när den äldre kvinnan som bor där tror att han är ett barnbarn som kommit hem.
Här är tiden förresten inte linjär, ofta utspelar sig novellerna i både nu, nyss och då samtidigt, hoppigt och fragmentariskt, som när hjärnan försöker sortera vad som hänt. Då och då korresponderar de olika berättelserna med varandra genom lätt beröring.
Vi möter väktaren, gatuköksföreståndaren och rälsbussföraren. Meyer tillskriver dem minimala anspråk men bygger sina karaktärer med ömhet, djupt mänskliga utan att författaren hemfaller till den projicering och exotism som ibland uppstår när ”vanligt fölk” får spela litterär huvudroll. Det är skickligt utfört och Ebba Högströms översättning flyter fint.
Anspråkslösheten är långa stunder en kvalitet i Meyers noveller. Men emellanåt blir det lite väl odramatiskt. Surret man överhörde, det som väckte nyfikenhet, övergår då i vitt brus och texten tillåter mig att läsa vidare utan att egentligen ta till mig det som står, allt bara tuffar på. Men De tysta satelliterna gör ändå ett avtryck, platserna stannar kvar och lever vidare. Det här är inget särskilt – bara tågrälsen, sunkpuben, spelhallen och alla individerna – men nu har de skrivits fram och finns plötsligt på riktigt i läsarens verkliga minnesbank.
