Thoursie på djupet
Publicerad 2014-06-19
Tomas Fransson ger konturerna till författarens biografi och intellektuella utveckling
Sista dikten i Ragnar Thoursies klassiska bok Nya sidor och dagsljus från 1952 heter ”Den nya människan”, och dess ironier har förbryllat många. Om man ser Thoursies gärning som klassisk reformist och folkhemmets trogne tjänsteman blir det problematiskt att hans ”nya människa” är en tjänsteande hos en direktör vars ”blekfeta rosor” han ansar.
Den gamle trädgårdsarbetaren i overall heter Esau. I Första Mosebok är han patriarken Jakobs bror. Han är jägare medan Jakob är herde på väg att bli bonde, och mellan dem råder en stark rivalitet.
Kanske är detta litteraturens första skildring av en klasskamp. Jakob lurar till sig sin fars välsignelse, och Esaus vrede är stor. Han frågar sin far om det inte finns en välsignelse också för honom. Jo, den finns: ”Av ditt svärd skall du leva, och du skall tjäna din bror. Men en gång skall du göra dig fri och kasta av dig hans ok.” (Mos 27:40)
I slutet av berättelsen skiljs bröderna i något slags jämlikt samförstånd. Esaus underdånighet i Thoursies dikt är skenbar. Han är en skötsam arbetare med historien och löftet på sin sida. Svärdet brukar han inte längre, bara trädgårdssaxen. Han är på en gång slav och fri.
Göran Greider och Jesper Svenbro har kommenterat dikten. Men teologen Tomas Fransson har sett helheten, och tolkningen djupnar plötsligt. I sin biografi Den nya människan och den gamla ger han mängder med nya infallsvinklar på Thoursies litterära och samhälleliga verksamhet. Han hittar betydligt mer teologi än vad man kan vänta hos en intellektuell socialist, och det har till stor del med Thoursies bakgrund att göra.
Ragnar Thoursies farfar var predikant i Missionsförbundet, och hans far (Esaus förebild) tillhörde Jehovas vittnen. Det dröjde långt upp i åren (till minnesboken Ditt ord är ljus från 2001) innan Thoursie kunde tala öppet om sin uppväxt i en föraktad och isolerad sekt mitt i klassisk svensk arbetarklass. Vittnena har rötter både i frikyrklighet och judiska domedagssekter. Deras föreställningsvärld domineras av apokalypsen – tidens slut och himmelrikets ankomst. Man vill inte ha något med kyrklig eller världslig makt att göra.
När Ragnar Thoursies första diktsvit ”Sånger ur Noas natt” publicerades 1942 använde han en biblisk myt för att gestalta krigets och nazismens mörker. Man kan följa linjerna från en kristen världstolkning fram genom författarskapet, men Thoursie själv betraktade sig knappast som troende. (Han var, förvånande nog, inte heller organiserad socialdemokrat.)
Han är ytterligare ett exempel på att vi inte kan förstå äldre tiders konst – och knappt ens vår egen – utan att kunna den kristna mytologin. Militant ateism försöker näst intill införa ett informationsförbud om religion, men med det badvattnet kommer största delen av kulturtraditionen att förgås. När man läser Thoursie påminns man återigen om att vänsterns historiefilosofiska rötter växer ur en judisk-kristen tankevärld där det historiska skeendet har symbolisk mening och riktning.
Tomas Fransson ger konturerna till Thoursies biografi och intellektuella utveckling, men hans textanalyser är inte avsedda att vara djupa eller heltäckande – det är inte biografens uppgift. Han pekar ut en mängd angreppspunkter för kommande läsningar av ett märkligt författarskap i den svenska modernitetens centrum.
