Mästerliga miniatyrer
Uppdaterad 2015-01-26 | Publicerad 2015-01-23
Magnus Ringgren får habegär av Lars Noréns märkvärdiga aforismer
En rejäl packe kvadratiska gråpapper (man väntar sig växter på tork mellan dem) med bara något ljusare och mycket sparsam text. Det nödvändigaste av betydelse och grammatik är kvar, men snart vittrar språket bort. Lars Noréns nya bok Fragment är lysande formgiven av Nina Ulmaja, både avvisande och lockande. Man kan definitivt inte säga att författaren beskriver sin egen text när en sida faller upp: ”Perfektionen finns redan. Det gäller bara att fylla den med allt möjligt skräp”.
Det är dramatiken som fastnat i publikens medvetande, men det började i ett uppmärksammat och nydanande lyriskt författarskap. Många önskar inget hellre än att Lars Norén skulle vidgå att han skrev de där fantastiska böckerna och ge ut dem igen. Han är mer medveten än de flesta om den allmänna litteraturhistorien, men sin egen låtsas han inte om. Efter en lång resa tycks han nu vara på väg tillbaka mot den poesi han övergav för trettio år sedan. Men på hemvägen tar han rast vid näst sista värdshuset – aforismen, fragmentet. Ett av våra märkligaste författarskap håller kanske på att sluta sig i en nästan perfekt cirkel.
Att det hos Lars Norén rör sig mer om aforismer och mindre om fragment eller kortdikt kan man känna sig fram till. Aforismens grundläggande former är paradoxen, omvändningen, föreningen av oförenligheter. De konkreta detaljerna är lika ofta frånvarande som smärtsamt väl valda. ”Upplyst allt av den korta blixten utan slut”. Jag tror att dikter skulle gripa mera omkring sig, söka mer sammanhang, ta med sig mer materia. Och de skulle inte tillåta sig fullt så mycket teologi och filosofi som Lars Norén gör här.
Åtskilliga motiv från Lars Noréns dramatik och från de senaste prosaböckerna blir här synliga i miniatyrformat. ”En liten pojke på en yxsjö medan han skapar sina vingar”. Men det är inte den dramatiska konflikten som står i centrum nu utan det existentiella grundmönstret. Att det fanns så många nollpunkter att ”gräva ut ur de levande” kunde ingen veta utom Lars Norén.
”Herakleitos, Heidegger, Jünger, en sömmerska som håller en handväska på en buss i Montgommery”. Så framställer han konstens och filosofins oerhörda vikt för det vardagliga livet. Visst finns ”övergiven skelettliknande filosofi”, men han spårar alltid upp de tankar som bottnar, som kan levas. ”Moral och materia är oskiljaktiga”.
Många fnyser åt bildning numera. Lars Norén visar inte upp sin för att inhösta beundran. Han talar om dess absoluta nödvändighet; den läsare som inte godtar detta kan lika gärna fortsätta med sitt vardagspussel och sin deckarläsning. Det är som på Tranströmers berömda tunnelbaneresa: några få följer med bortom slutstationen och får se sädesaxen blåsa in över perrongerna. Det är inte elitism. Det är en inbjudan.
Jag slutar ganska snart att anteckna de slående citaten. De blir för många. Jag vill ha den här boken för mig själv, leka med dess andliga spelkort, lägga patiensen, svara på dess anrop. När man får detta högst privata habegär inför en text brukar det betyda att många andra tänker likadant, och att vi tillsammans har upptäckt en av de viktiga texterna. Men som sagt: sista dagsresan hem till poesin återstår ännu.
