Det luktar välgärning

Magnus Ringgren

Krängande realism för alla åldrar i Barbro Lindgrens lyrik

”Det luktar litet barn här.”

Så är det nog i allt vad Barbro Lindgren skriver. Barnen finns där även om de ibland gömmer sig inuti besvärliga djur, dumma vuxna eller gamla människor nära döden. När hon nu fått det stora barnbokspriset till Astrid Lindgrens minne kan till och med de stränga ekonomerna på hennes förlag tänka sig att ge ut hennes diktsamlingar för vuxna – eller för barnen inne i oss vuxna.

En välgärning!

Riktigt alltihop är det nu inte. Väl valda bitar har fått stanna kvar i originalupplagorna. Det blir ändå massivt. Man bör läsa bok för bok. Sträckläsning av dessa trehundra sidor lyfter fram draget av snabba anteckningar, upprepningar, en del brister i det lyriska handlaget. Men enskildheterna är lysande.

Bäst är hon när hon håller enheten – ett öde, ett landskap (för det mesta Öland), ett tonfall. Det finns ingen skarp gräns mellan poesi och berättelse hos Barbro Lindgren; ju suddigare den blir desto bättre text. När hon befinner sig i Stockholm som i Hunden med rocken från 1985 (en bok jag har lite svårare att komma överens med) blir tonfallet onödigt beskt även om det mesta utspelar sig på Skansens djuravdelning – ställets trevlighet är nog aningen överskattad.

Jag tror att den där beskan kommer sig av att dikterna hämtats direkt ur anteckningsblocket, att de inte har runnit färdigt genom barnslighetens silduk.

Stort och smått, rysligt och ljuvligt, tidigt och sent – allt får stå tillsammans i dikterna, och det skapar ett slags krängande realism för alla åldrar. Nuet smakar mycket starkt även om dikterna känner av det på stort avstånd. Dödsbäddarna i En liten cyklist från 1982 och Nu är du mitt barn från 1985 är mest berörande. Där finns ömsint och drastisk klarsynthet inför ett par mycket gamla människor som tycks återerövra sin tidiga barndom när de ska dö.

Alla åldrar samlas kanske i oss när vi skall upphöra. Vuxna bör rannsaka sig, leta efter barnet och leken inom sig. Elvaåringar bör leta upp Barbro Lindgrens dikter och läsa högt för sina föräldrar när de har svårt att sova.

Madeleine Gustafsson har skrivit ett mycket fint förord till denna samlingsvolym, och jag börjar längta efter hennes texter som blivit sällsyntare med åren. Hennes fyra sidor är bräddfulla med iakttagelser. Hon kan till exempel fråga sig varför barndomens dofter är så starka – var luktsinnet kraftfullare då eller befann vi oss helt enkelt närmare marken och de doftande tingen? Lukterna är viktiga för Barbro Lindgren – den torra skogens lukter och den fuktiga trädgårdens. Och förstås lukten av litet barn.