Prisad DDR-skildring med hög äckelfaktor

Lennart Bromander

Lennart Bromander om ”Kruso” av Lutz Seiler

helskärm

RECENSION. Hiddensee är namnet på en ö, som sträcker sig som en långsmal tarm väster om Rügen. Även under DDR-tiden idkades där semesteraktiviteter trots att det handlade om ett minutiöst bevakat Grenzgebiet.

Som en frihetshägring i fjärran kunde Hiddensees besökare skymta Møns klint på andra sidan ett vatten omöjligt att korsa. Eller nästan omöjligt. Många försökte simma, och några få räddades. De flesta försvann.

På Hiddensee samlades på somrarna också konstnärer, författare, regissörer och andra artister för diskussioner, en löst sammanhållen, av myndigheterna nådigt tolererad, frihets­enklav inom den slutna statens gränser.

Dit kom också under arbetar- och bondestatens skälvande sista somrar den unge poeten Lutz Seiler, och både naturen och den mentala miljön gjorde djupt intryck på honom. Men det tog tjugofem år innan hans minnen slutligen materialiserade sig till en roman, dessutom hans allra första, Kruso. Det är en helt litterär bearbetning av Hiddensee-miljön och inte någon självbiografisk dokumentär­roman. I Tyskland utkom Kruso 2014 och renderade omedelbart sin författare en rad fina priser.

Romanen utspelar sig sommaren och hösten 1989, och till Hiddensee kommer Ed, en ung man närmast traumatiserad sedan hans älskade omkommit i en trafik­olycka. Ed får jobb som ”esskååare”, det vill säga säsongskraft, på turistkrogen Klausner, och han hamnar i disken. Där träffar han också Kruso, som tar sig an Ed och gör ­honom till sin Fredag. Även Kruso behärskas av en stor sorg, hans älskade storasyster lämnade honom här en gång på stranden och simmade ut mot friheten och försvann för evigt.

Kruso är ledare för ett slags klan bland esskååarna på ön. Det rör sig om ett blandat gäng människor, mest män, som drivits ihop på Hiddensee. Människor, som redan tycks ha lämnat landet men utan att överskrida gränsen. Det är vinddrivna, kantstötta själar, och en svensk läsare kan lätt associera till de galnas republik i Per Odenstens Gheel. Många av dem har litterär bakgrund, en av dem kallas på goda grunder Rimbaud, och Ed har lämnat bakom sig en ofärdig avhandling om Georg Trakl. Det finns gott om litterära ­referenser i romanen.

Själva kallar sig dessa ess­kååare för ”besättningen” och en av deras självpåtagna uppgifter är att ta hand om öns ”skeppsbrutna”, de människor som kommer dit som dagturister men gömmer sig kvar med mer eller mindre diffusa planer om flykt. Besättningen nöjer sig med den inre exilen.

Författaren är utförlig och borrar sig systematiskt in i den mycket speciella miljön. Aimée Delblanc är ju en av våra mest drivna översättare, men det behövs bara en kortare blick på texten för att se att detta är översatt från tyska. Språkprägeln lyser igenom, och det är säkert helt medvetet av översättaren, även om den lätt omständliga stilen gör sig bättre på tyska än på svenska.

Inledningsvis kan jag störa mig på krystade formuleringar som ”än en gång hade han lagt en god liten pinne på sin inre monologs lägereld”, men tyngden i Seilers envetna prosa vinner i längden. Ju längre sommaren och hösten lider mot republikens upplösning och fall desto mer blir man fast.

Det finns en givande spänning mellan abstraktion och konkretion i Kruso. Det abstrakta, ett slags gestaltning av en frihetens inre exil, är tydlig nog, men mot den står litet överraskande en hög äckelfaktor. Den inre miljön i köket på krogen Klausner är förfärlig. Sådan tur att man aldrig ätit lunch där! Personalen simmar i fett och smuts, och i ett enastående läbbigt avsnitt skildras hur man fiskar fram en jättestor ”slemfisk” ur avloppet och sedan högtidligt begraver den.

Det är dock inte så att slemfisken är en metafor för DDR. Kruso är en roman, som söker sig bortom det enkelt metaforiska och samhällskritiska. Lutz Seiler försöker skriva sig fram till det tillstånd av inre frihet, som paradoxalt existerade under den nästan totala ofriheten, en art av frihet som inte går att tänka sig under den liberala friheten i väst. Det är inget önsketillstånd att känna nostalgi för. Ändå fanns det där, och det är rätt fascinerande att följa Luitz Seilers bitvis lätt utstuderade och gåtfulla men envist djupborrande försök att återskapa det.