Louise Glück har gin utan is i glaset
Hon skriver elegant om nästan ingenting
Publicerad 2022-10-15
Vi lever i klippens och trailerns epok. Helheter undanbedes, sånt orkar vi inte med. Men motrörelser finns. Allt fler översatta diktsamlingar presenteras i sin helhet. Denna lycka har hela tiden vederfarits Louise Glück. Nu kommer hennes senaste, ett slags lovsång till ålderdomens distraktioner.
”Även tankspriddheten är ett storslaget landskap.” Så skrev Gunnar Ekelöf för länge sedan. Orden kan fungera som beskrivning av vad Louise Glück sysslar med i Vinterrecept från kollektivet, hennes första diktbok efter Nobelpriset. Det är utmärkt poesi, åldrandets och tankeflyktens frihetliga poesi.
I hennes tidigare böcker har det ofta funnits ett tema eller en myt i botten som hållit dem samman. Hennes översättare Jonas Brun och Stewe Claeson – de samarbetar den här gången – funderar i en avslutande brevväxling över om det finns något sådant också i den nya. Vinter kanske? Jag tycker att temat är uppenbart – tankarna som skingras.
Louise Glück skriver mycket elegant om nästan ingenting. Elegansen förs kanske inte alltid över fullt ut i den svenska tolkningen. Sånt gör sig mycket bättre i amerikansk poesi – som hos Frank O’Hara (fint tolkad av just Jonas Brun för några år sen). Amerikaner är helt enkelt väldigt bra på att vara poetiskt disträa.
Det är åldrandets glesnande språkvärld som får det största utrymmet, många gånger i diktjagets samtal med sin syster på äldreboendet. Man kan exemplifiera med en fin bild:
”Livet, sa min syster, / är som en fackla som överlämnas / från kroppen till själen. / Trist nog, fortsatte hon, / är själen / inte där för att ta emot den.”
Denna lite sorgsna samtalston återkommer ofta i boken, som ett slags trygghet trots allt. Sorgset men inte uppgivet, en road glimt i blicken som ser mot intet.
Genrerna växlar och vidgas. Här finns berättelser, lika gåtfulla som poänglösa. Ibland drar det mot fantasyhållet, som i bokens titelsvit. Här skissar Louise Glück fram något slags sekt med de konstigaste matvanor – fermenterade lavar – och en i det närmaste industriell produktion av bonsaier. Mycket fascinerande! Det lovar gott inför hennes första fiktiva prosabok, som kommer nu i höst.
En ganska lågmäld samtalston dominerar: ”Glädje – där har vi ett ord / vi inte har använt på länge.” Den ena sidan av hennes stil är frihet och rörlighet, att dra in vad som råkar befinna sig i synfältet mot poesins hjärta. Dess andra sida utgörs av den sorts förströddhet som vill slippa tänka.
Man tror att den gamla damen sitter med en kopp te och mediterar över världens gång och entropilagarna. Men det är ett glas gin utan is hon har framför sig, ett gott humör trots allt. Jag blir lite glad och imponerad – och aningens generad – som man bör bli inför alla genuint mänskliga gester.
Skål Louise!
