Här är dina förfäder
Publicerad 2016-11-25
Carsten Palmær om en hisnande resa i svenskarnas dna
BOKRECENSION. Det sägs att det är viktigt att lära av historien. Fan vet.
Säkert är i alla fall att många människor lär sig fel saker. Journalister drar meningslösa historiska paralleller. Politiker förbereder överspelade valkampanjer. Generaler rustar sig för gamla krig.
De enda som lyckas göra någonting användbart av sina kunskaper är de människor som förändrar historiens gång genom att studera spelets regler och sedan bryta dem, effektivt och medvetet.
Denna insikt hindrar inte att vi är många som förblir passionerat roade av historia. Med vår passion för arkeologi förhåller det sig lite annorlunda; här möter vi sällan de berömda och vältaliga gestalterna från fornstora dar. Vad säger oss de människorester som grävts fram med sina krossade lerkrukor och längesedan ruttnade spånkorgar? Egentligen ingenting. Det är själva tystnaden som sätter fart på vår fantasi när vi ser skeletten efter Hallonflickan och Bockstensmannen, grubblar över knivsticken i Gerumsmanteln och försöker tolka de glömda sagorna på Rökstenen.
Länge fick den vetenskapliga arkeologin nöja sig med att dra sina slutsatser utifrån formen på pilspetsar och bronsdolkar. Modern vetenskap har ändrat allt i grunden. Analyser av isotoper i ben och tänder kan tala om inte bara vad människor åt, utan var de föddes och växte upp. Genom dna-tekniken kan nu levande människor kopplas till sina förfäder och anmödrar tiotusentals år tillbaka.
Gissningar och spekulationer tillåts numera komplettera sakkunskap i den arkeologiska litteraturen, till exempel i Jonathan Lindströms härliga Bronsåldersmordet och De dödas tempel. Men det roligaste jag läst i genren är förra årets bästsäljare Min europeiska familj av Karin Bojs. Den var så faktaspäckad och underhållande att jag var tvungen att ransonera läsningen för att kunna njuta till fullo och få med mig allt.
Uppföljaren Svenskarna och deras fäder de senaste 11 000 åren är i alla avseenden tunnare, om än lika konkret och välskriven som Min europeiska familj. Här följer Bojs fädernas dna-spår i Sverige tillsammans med Peter Sjölund som detaljstuderat dna-data från närmare fyratusen män i Norden.
Av de svarthåriga och blåögda jägarna som kom först till inlandsisens kanter för elvatusen år sedan har det ännu inte hittats några spår i nu levande svenska mäns arvsmassa. Lika illa ställt är det för de ljushåriga och brunögda bönderna som kom från nuvarande Turkiet för sextusen år sedan – däremot tycks kvinnorna från dessa folk ha lämnat en del spår (kanske får de sin egen bok lagom till nästa års julhandel?).
Yamnaherdarna, de som tidigare kallades båtyxfolket eller stridsyxfolket, var boskapsskötare och bronsgjutare som tålde färsk mjölk, med rötter i stäpperna norr om Svarta havet. De kom till Skandinavien för mellan fyra och fem tusen år sedan, minst tio man för varje kvinna.
Några av dem har satt djupa spår i svenskarnas arvsmassa: Z284, eller ”Ragnar” som levde på Jylland för 4 800 år sedan kan räkna var sjätte svensk till sina ättlingar medan ”Rutger” (R-L 151) från Donautrakten, vars avkomma kom till Skandinavien via Irland, är anfader till var femte.
Under bronsåldern blev somliga skandinaver snuskigt rika på bärnstenshandel. Många av dem var förmodligen efterkommande till ”Ivar” (I1-M253) en nordtysk häradsbetäckare som nästan 40 procent av svenska män härstammar från.
Under järnåldern handlar folkförflyttningarna framför allt om sydsvenskar som ger sig av norröver, samtidigt som samerna vandrar in från södra Finland. Finnar och tyskar flyttar in under medeltiden, valloner på 1600-talet. Några nationaliteter som kommit till Sverige under de senaste decenniernas folkvandringar får också plats i boken: till exempel chilenare, somalier, iranier och syrier.
Det förefaller som om dna-tekniken har avgjort några gamla historikerstrider: de resande, som förr kallades för ”tattare”, härstammar faktiskt från romer. Vår tids judar bär inte på någon arvsmassa från khazarerna. Colin Renfrews sympatiska tes – att de indoeuropeiska språken slog igenom på fredlig väg samtidigt med jordbruket – förefaller också vara slutgiltigt motbevisad.
Att dra paralleller mellan förhistorien och vår tid bör man vara mycket försiktig med. Men vår passion för arkeologi förblir ett sätt att trotsa tiden, döden och glömskan.
