Förbannat fiskafänge
Uppdaterad 2016-05-03 | Publicerad 2016-05-02
Lennart Bromander läser en övertygande skildring av nittiotalets nigerianska landsbygd
Den klassiske nigerianske författaren Chinua Achebe har i sin romantrilogi (Allt går sönder, Inte längre hemma och Guds pil) med fenomenal subtilitet och etsande konkretion skildrat brytningen mellan traditionellt afrikanskt liv och den modernitet, som kolonialismen förde med sig. Man kan gott säga att den ett par generationer yngre Chigozie Obioma för det arbetet vidare i sin debutroman Fiskarmännen. En skillnad är att Obioma inte som Achebe fångar komplikationerna i samhällsomvandlingen utan mer koncentrerar sig på vad som händer inne i huvudena på människor och här särskilt barn.
Fiskarmännen utspelar sig i staden Akure i västra Nigeria och tiden är 1996. Berättelsens subjekt, tioårige Ben lever i tät symbios med sina tre äldre bröder. Fadern arbetar åt Nigerias centralbank och modern har ett stånd på marknaden. Familjen är kristen och lever ett liv enligt moderna villkor. Barnens uppfostran bygger dock på allt annat än modern barnpsykologi, den är auktoritär och extremt brutal. Men detta stärker banden mellan bröderna, och sammanhållningen mellan dem är inte bara in i döden utan gäller även efter den.
I den här världen är det liv som styr vardagen präglat av moderna ekonomiska och samhälleliga strukturer, medan mentaliteten är genomsyrad av urgamla magiska föreställningar, som inte minst kommer till ytan i kritiska situationer. En sådan kris uppstår bland de fyra bröderna under en – förbjuden – fisketur till floden, som rinner genom staden och allmänt betraktas som ohelig och andligen farlig. På hemvägen möter de Abulu, stadens oberäknelige galning, som utslungar en förbannelse över den äldste brodern Ikenna. Han kommer att dödas av en av sina bröder, lyder Abulus dom. Fortsättningen följer det givna mönster, som man kan känna igen från till exempel en novell som Oscar Wildes Lord Arthur Saviles brott. Romanen är dock så elementärt spännande och överraskande i sin dramatik, att det vore fel att avslöja något om vad som händer.
Men ”Fiskarmännen” är alltså inte en spänningsroman i vanlig bemärkelse utan just en fascinerande gestaltning av hur uråldriga tankemönster tar sig in i och bryter sönder en bräcklig modernitet. Och det handlar helt och hållet om gestaltning. Obioma pekar inte med hela handen eller ens ett lillfinger. De mönster, som känns igen från Achebes epokgörande romaner, utkristalliserar sig allt efter som i läsarens huvud, samtidigt som man nervöst vänder blad för att följa de högdramatiska konsekvenserna av Abulus förbannelse.
