”Det rådde rena lynchstämningen”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-17

Jan Guillou om kollegornas hån, artiga överklassgrannar och sin nya roman

Det fanns en tid när Jan Guillou stjälpte i sig vodka för att han var så avskydd.

Nu är det andra tider. Han är mer aktuell än någonsin, med både bok och film.

Dessutom har han låtit Carl Hamilton kliva in på scenen igen.

POPULÄR Prestationsångest är inget för Jan Guillou: ”Bra recensioner är bättre än dåliga, det gäller alltid – sedan kan de dåliga vara mer eller mindre drabbande. Men i Skandinavien finns en stark föreställning bland kulturmänniskor att man inte ska tycka om det som alla tycker om, för att det är ”låg och vulgär” smak.”

Jan Guillou har all anledning att vara nöjd, när vi träffas i hans och sambons ljusa våning på Östermalm i Stockholm, där böcker och tavlor drar blickarna till sig. Den andra filmen om Arn har just haft premiär, den nya romanen ligger snart på bokdiskarna och i hans huvud finns planer på en ny dramatisk historia.

Med en nypa samhällskritik

I boken ”Men inte om det gäller din dotter” tussas de nyare hjältarna, polisöverintendent Ewa Tanguy och förre främlingslegionären Pierre Tanguy, ihop med Carl Hamilton. En liten flicka kidnappas, och det är startskottet för en uppseendeväckande räddning.

I sedvanlig Guillouanda är det inte ren underhållning, utan också samhällskritik. De som får en släng av sleven är bland annat politiker som är för FRA-lagen, jurister, poliser och media.

Var går gränsen mellan kritik och gnäll?

– Vid tjat. Om folk börjar tänka ”Jag vet vad Guillou anser” blir jag avfärdad i förväg. Jag har en disciplin som gör att jag håller inne med viss form av kritik. Men idén med den fria journalistiken är att kunna kritisera. I en bok är det förstås viktigt med en bra berättelse också.

Finns det något som är bra med Sverige i dag?

– Ja, vi har en friare debatt än något annat land, vad jag vet.

Hämtat från egen skandal

I boken figurerar också Erik Ponti, en politiskt intresserad radiojournalist som är författarens alter ego. Han knäcks nästan efter att han hånats av sina kollegor, och det har Jan Guillou hämtat från en egen upplevelse. När han ledde tv-programmet ”Rekordmagazinet” gjorde han en Björn Borg-intervju som blev kraftigt kritiserad.

– Han berättade att han använt kokain men att han inte skulle göra det mer, och jag släppte ämnet. Jag visste att han ändå inte skulle säga mer.

– Intervjun ansågs så skandalöst dålig att den blev ämne för debatt på Publicistklubben. Där rådde rena lynchstämningen mot mig, det tog tid att komma över. Tänk 500 skadeglada personer, det var en mardröm. Jag drack nog vodka för 10000 tiden efteråt ...

Ensam socialist

I dag har han råd med dyra viner i stället. Här sitter en mångmiljonär som håller fast vid sina politiska ståndpunkter. I det vackra huset är Jan Guillou ganska säker på att vara den ende socialisten, något han är mycket nöjd med:

– Jag tror att det är svenskt rekord i moderater i min församling, men det är bara trevligt. Alla grannar är artiga och hyggliga, och vi talar inte pengar, hälsotillstånd eller politik – en sådan debatt vore meningslös. Vänsterfolk är mer intoleranta, kanske för att den politiska övertygelsen är oerhört mycket viktigare för dem. Högerfolk är födda med sin politiska uppfattning, precis som med gott bordsskick.

Överraskad av framgången

Med rätt bestickfattning kan Jan Guillou numera äta både Arn-ost, Arn-korv och Arn-kakor om andan faller på. Böckerna om tempelriddaren har blivit rena industrin, något som författaren är minst sagt förvånad över.

– Förläggarna och jag var överens om att det var slut med bestselleriet efter Hamiltonböckerna. Sälja riddarböcker? Glöm det. Jag fick till och med ett förskott för att vi trodde att det skulle bli förlust ...

Nästa romanbygge blir knappast mindre. Efter att ha klarat av thrillergenren, det heliga kriget och terrorismen finns helt nya idéer.

– Den stora grejen vore en familjehistoria som spänner över olika länder i Europa under hela 1900-talet, det grymmaste och mest utvecklande seklet hittills. Det kunde bli maffigt.

Jan Guillous boktips till...

Stefan Holm, höjdhoppare:

– ”De drunknade” av Carsten Jensen – om att hoppet aldrig är ute.

Anders Danielsson, Säpochef:

– ”Ers Majestäts olycklige Kurt” av Ebervall och Samuelson – så att han ser vad mygel på hög nivå kan leda till.

Fredrik Reinfeldt, statsminister:

– ”Fienden inom oss” av mig själv – så han förstår vad ett övervakningssamhälle innebär.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln