”Jag var ett argsint barn”

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-28

Pija Lindenbaums prisade figurer Lill-Zlatan och Gittan älskas av både vuxna och barn

De heter Gittan, Lill-Zlatan och Åke.

Men egentligen är de samma person: Pija Lindenbaum som liten.

– Jag var blyg, tråkig och arg, berättar den prisade tecknaren.

Barn och vuxna verkar älska att läsa ihop – det ges ut rekordmånga bilderböcker. 2007 ökade utgivningen med 42 procent jämfört med året innan, enligt tidningen Svensk Bokhandel.

En med många succéer bakom sig är Pija Lindenbaum, mamma till bland annat historierna om Gittan och ”Kenta och barbisarna”. Nyligen fick hon både Astrid Lindgrenpriset och Ottilia Adelborgpriset, trots att hon inte ens kommit med någon ny bok i år.

– Det betyder mycket för mig, som är extremberoende av bekräftelse, säger hon.

Grät innan hon började

Pija Lindenbaum är självkritisk på gränsen till det komiska, med tanke på framgångarna. Hon berättar att de första åren av karriären var en enda kamp.

– Jag grät hela tiden för att det inte blev som jag ville. Jag undrade hur jag skulle gå i land med varje bok – 30 bilder kvar, hur ska det gå till? Samtidigt kunde jag inget annat.

Svaret på varför hon över huvud taget valde tecknaryrket är ett typiskt Pija-svar. Hon var så ”jäkla medelmåttig” på allting, men pyttelite bättre på att rita.

Nu gråter hon i alla fall inte längre. Men nöjd? Nej. Och hon tycker inte att hon har någon vidare fantasi.

– Mitt ideal är något annat än det jag gör. Jag önskar att berättelserna ska bli mer vildsinta och kul. Men det är ju inte jag, som tvärtom är jättekontrollerad. Och det här har jag önskat i snart 20 år... säger hon skrattande. Och tillägger att hon är glad att andra tydligen inte håller med om kritiken.

Ritar små Pijor

Pija Lindenbaums bilder är vinda och spretiga, fina utan att vara gulliga. Det är barnens perspektiv som gäller. Det kan handla om svartsjuka, rädslor, eller en morgonstressad mamma som förvandlas till en drake. Vardagligheter med en extra skruv, som både vuxna och små känner igen sig i.

Under senare år har hon upptäckt att det är upplagor av sig själv som barn hon tecknar, små Pijor helt enkelt.

– De är melankoliska barn som tänker för mycket. De kastar sig inte in i saker och hojtar och skriker – sådana förstår jag mig inte på. Jag var blyg, tråkig och behärskad, ingen vild unge. Samtidigt var jag arg, så arg att mina föräldrar till och med tog mig till doktorn. Jag vet egentligen inte varför, jag hade ingen olycklig barndom. Kanske var jag arg för att jag var rädd för precis allting.

Retar pappor

I dag är hon i alla fall inte rädd för att ta upp sådant som kan provocera. Många föräldrar – särskilt pappor – har retat sig på lille Kenta som lika gärna leker med Barbie som att spela fotboll. Eller på Lill-Zlatans morbror som är kär i Steve.

– Det är skrämmande egentligen. Själv tycker jag det är kul att tänka på att bögfobiker köper ”Lill-Zlatan och morbror raring”.

Vad hoppas du att läsarna får ut av dina böcker?

– Om de leder till samtal är det jätteroligt. Och så hoppas jag att barn och vuxna kan förenas i en härlig läsupplevelse.

Det är så Pija minns det bästa med böcker som barn: Ett mysigt sätt att vara med vuxna. Hon ville egentligen inte lära sig läsa själv.

– Nä, det var ingen brådska. Grejen var att bli läst för.

Bokrecensioner

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln