Poetisk predikan mot kvinnovåld

Magnus Ringgren

Björner Torsson bekänner sig till de goda häxorna

helskärm

Jag anar en konflikt i Björner Torssons nya diktbok. Blandade röster är de bästa rösterna, en konflikt mellan skrivandets frihet och viljan att ha rätt. Det gör hans bok mycket samtida och ganska intressant. Det handlar förstås om det gamla trevliga grälet mellan politik och poesi.

Detta är nog, till en början, den mest demokratiska poesi man kan tänka sig. Det känns som om läsaren sitter tätt intill författaren, att båda är med och väljer orden. Det är den mänskliga gemenskapens grundform:

”vi alla behöver någon / som kan se fläckarna på våra ryggar / Alla behöver någon att klättra på.”

Tonfallet blir förtroligt, lite yvigt och fnissigt samtidigt som allvaret aldrig går förlorat. Formen är den friast tänkbara, associativ och fylld med citat – också bildcitat.

Också döden sitter med vid bordet och väljer ord. En drunkningsolycka från barndomen har följt Björner Torsson genom många böcker, och den finns med också här. Man anar rökhostan och hjälpmedelscentralen. Hur självbiografiskt detta nu är saknar totalt betydelse. Det är närvaron av dödens icke-röst som är viktig.

Så ser den ena sidan av saken ut, öppenheten mot det bästa i en modern poesitradition. Men det finns en annan sida som oroar mig en aning.

Författaren börjar efter en stund predika och uttala sig tvärsäkert om hur världen egentligen är beskaffad. Sånt kan gendrivas, sånt är till förfång för poesins livsnödvändiga mångtydighet. Så här gjorde också Gunnar Ekelöf, men i sin sista bok höll han en djävulspredikan och inte ett lovtal till sin samtids mest omhuldade idéer.

Världen är hos Torsson delad i två kön, och det ena könet utövar våld mot det andra. Det tycks inte finnas någon frizon, ingen plats i världen som denna dikotomi inte klyver. Manskörer borde inte få finnas, inte damkörer heller. Erotiken täcker hela himlavalvet. Torsson bekänner sig till de goda häxorna, går ut till folket tillsammans med dem för att predika mot mäns våld mot kvinnor.

Min egen erfarenhet är att det finns mer i denna världen än spelet mellan könen. Om man dessutom frågar bögarna och flatorna kommer de att berätta om ett erotiskt fält som ser helt annorlunda ut än i denna heterosexuella metafysik.

Jag menar förstås inte att Torssons version av feminism är felaktig, tvärtom. Den är värd all respekt, och allt våld mot kvinnor måste bekämpas. Men tesen saknar poetisk mångtydighet. Den blir egentlighetsjargong.

Jag har samma invändning mot Torssons goda häxor som jag en gång hade när Elisabet Hermodsson byggde sina modergudinnor utifrån dammiga arkeologiska teorier från 1800-talet. Det blir helt enkelt lite för enkelt.