Vattenkraften som försörjer och förstör
”Älven i mig” tydliggör den moderna människans dilemma
Publicerad 2023-06-10
Under 70-talets sista somrar hade vi ofta besök av mammas och pappas vänner från södra Sverige. Vi hade precis flyttat upp till Boden och för dem var Norrbotten exotiskt, med sina ljusa sommarnätter och storslagna natur. Men någon dag då det regnade brukade pappa packa in gäster och oss barn i kombin och åka till Bodens kraftverk, som ligger precis på stans kant.
Där fick man gå guidad visning, se turbinerna som förvandlar rusande vatten till el. Men besökets clou – det var i alla fall så pappa lade fram det – var laxakvariet. Det var ett nästan nedsläckt rum med en kallfuktig lukt, där det fanns stora glasrutor upplysta med ett dovt, gulgrönbrunt sken. Framför dem stod vi och glodde, och då och då strök en enorm lax långsamt förbi. Det var en rätt luguber upplevelse.
Det var det antagligen för laxarna också. I Jannete Hentatis bok ”Älven i mig” läser jag om älvlaxen, som i likhet med ålen vill vandra tillbaka till platsen där den föddes för att leka. Men när den nu kommer från Bottenviken för att ta sig upp i Lule älv tar det stopp i Boden, bara knappt fyra mil från kusten. Där blir de stående, stångandes mot kraftverksluckorna. De könsmogna kan plockas upp och tas till Hedens laxodling, som Vattenfall ålagts att driva för att hålla liv i stammen av luleälvlax. Därifrån sätts cirka en halv miljon fiskar ut varje år, till fromma för yrkes- och fritidsfiskare.
Det är bara en av alla konsekvenser av att man 1910 beslutade att bygga ut Lule älv. Jannete Hentati räknar upp resultatet: sexton dammar, femton vattenkraftverk, fyra regleringsmagasin. Eller: drygt fjorton terrawattimmar el per år, vilket är elva procent av landets hela energiförbrukning. Eller: otaliga sjöar, fall och forsar som inte längre finns kvar.
Vattenkraften från Lule älv är alltså en nationell angelägenhet men författarens ingång i ”Älven i mig” är personlig. Hon är född och uppvuxen i Luleå med en norrbottnisk mamma och en invandrad pappa. Hon har flyttat därifrån, blivit doktor i socialantropologi, gift sig med en gotlänning – och hon saknar en plats att kalla sin. Men hon känner liksom älven rinna i sig och bestämmer sig för att resa genom älvdalen och göra den till sin.
Vi ville ha utveckling, men fick också exploatering. Vi ville ha mobilitet, men fick också rotlöshet
Det är inte bara barndomen vid älvens utlopp som är hennes koppling till den. Hennes morfar jobbade för Vattenfall och hennes mamma – som sen också jobbade för företaget – växte delvis upp i Messaure, det tillfälliga vattenrallarsamhälle som byggdes i slutet av 50-talet men som nu är helt borta (se gärna dokumentären ”Minnet av Messaure” av Olle Häger och Kjell Tunegård, finns på SVT Play fram till den 17 juli). Messaures lämningar blir en naturlig startpunkt för Hentatis resor, som sen pågår under flera år; upp och ner längs Lule älv, med kraftverken som givna stopp.
Bokens start, det där med att ”göra älven till sin”, är lite vinglig, man får känslan av ett skrivprojekt med oklar riktning. Men snart finner det sin väg. Även om Jannete Hentati boken igenom använder sin egen lediga och välformulerade röst (och låter norrbottningarna tala med sin dialekt), så hamnar snart hennes egen person i bakgrunden. Fram träder istället historien, ja själva historien som i den förflutna tiden, men också den om älven, naturen och människorna som levt av och vid den men vars villkor under 1900-talet förändrades för alltid. Sjöar som torrlagts, andra som skapats. Den kluvna inställningen till Vattenfall – å ena sidan företaget som roffat och förstört, å andra sidan det som utvecklat och försörjt. Det blir av nödvändighet mycket om samernas moderna historia, om tvångsförflyttningar – i några fall två gånger under en generation – och allt mer kringskurna livsvillkor.
Hentatis resor varvas med protokoll, tidningsklipp, poesi och intervjuer, torr juridik med suggestiva bilder. Som den av Akkajaure regleringsmagasin, eller Dödträdshavet. Vid tre av fyra regleringar av sjöarna ovanför Suorvadammen röjde man inte den skog som skulle sättas under vatten. Skogen blev en sjö, där trädtoppar stack upp över vattenytan. Fiskenät fastnade och förstördes. Vid den fjärde regleringen röjde man först, en del av dem som gjorde jobbet var samer vars renbetesmarker skulle försvinna.
Historien är full av sådana paradoxer och med hjälp av Lule älv gör Jannete Hentati den moderna människans dilemma tydligt. Vi ville ha utveckling, men fick också exploatering. Vi ville ha mobilitet, men fick också rotlöshet. Vi vill vara fria individer men också höra till. Ett litet biflöde i ”Älven i mig” är det återkommande samtalen mellan Hentati och hennes man, där de försöker komma fram till hur de ska leva tillsammans.
Inte någon gång säger Jannete Hentati, eller någon hon pratar med, att man inte borde ha byggt ut Lule älv. Men man bör komma ihåg, med Hentatis ord, att priset på el bör alltid ställas i relation till priset för el, och man bör fråga sig hur kostnaderna fördelas.
Nu i april meddelade Vattenfall att de vill bygga ut vattenkraften på fyra ställen, var av tre i Lule älv. Hur ser kostnadskalkylen ut den här gången?
