En encyklopedi på högstämd vers
Publicerad 2014-08-19
Adonis nya poesibok svårhanterlig både som dikt och handbok
En sann poet skall hylla sin furste och smäda hans fiender. Om fursten sviker bör han söka sig en ny furste. En poet skall därtill ha en wadi, en ”berättare” eller agent som upptecknar hans bedrifter och sprider hans rykte över världen.
Så var det i Bagdad för tusen år sedan när den arabiska poesins störste, al-Mutanabbi, levde och så tycks Adonis mena att det bör vara också i dag. Man kan kanske säga att han - i brist på lämplig samtida furste - i sig själv förenar härskaren, poeten och agenten. Det finns ingen i samtidens världspoesi som personifierar det gamla begreppet ”diktarfurste” bättre än han.
Adonis - med franskt uttal - föddes 1930 i Syrien i en alawitisk miljö. Som 14-åring läste han upp ett eget poem för presidenten, och där började en lysande karriär. Han stod i centrum för en renässans för den arabiska poesin i 50-talets Beirut. Han ägnade sig åt politik och hamnade enligt traktens sed i fängelse. Regionens poeter skriver fortfarande dikter i cellen. Sedan länge bor Adonis i Paris och har världen som scen.
Spänningsfältet mellan makten och litteraturen etablerades alltså mycket tidigt i hans liv, och det utgör stommen i hans huvudverk Boken - platsens gårdag nu, utgivet i tre väldiga volymer (tänk på våra gamla telefonkataloger!) mellan 1995 och 1999. Nu kommer andra bandet på svenska; det första gavs ut 2005.
Huvuddelen består av två parallella textmassor. I vänsterspalten talar Poeten - al-Mutanabbis fiktiva röst - och i högerspalten hans wadi. Som rytmiska mellanlägg finns dikter av allehanda andra sorter. Ämnena hämtas från islams första århundraden, de parallella sunnitiska och shiitiska kalifaten. Helheten är tänkt att bli en sammanfattning av den arabiska kulturhistorien satt på vers.
Visst går det att läsa Boken mot vad som händer i Mellanöstern i dag. Kalifatet, det religiösa kungadömet, håller på att återupprättas på ett sätt som tycks likna det klassiska i grymhet och likriktning. Poetens agent säger nyktert och brutalt: ”Den enda läkekonst kalifatet / känner är underkastelse!” Skalden försöker svara med humanism: ”Sjung för bysantinerna / om vänskap och broderskap!”
Vi i Västerlandet kan alldeles för lite om arabisk historia och kultur, och Adonis sätter sig mer än gärna i katedern för att undervisa oss. Häri finns ett av problemen med hans stora Bok. Texten berusar sig på fotnoter. Allt ska med, allt ska förklaras, allt plottras bort. Boken blir en encyklopedi på högstämd vers, något som gör den svårhanterlig både som dikt och handbok. Den svenska uttgåvan borde - förutom alla noter och härskarlängder - också haft ett personregister.
Översättningen av Hesham Bahari flyter fint även om den inte alltid har den mest fullkomliga svenska tonträffen. En del anakronismer stör mig. Tolkningen redovisar originalet, lyckas kanske inte återskapa det på ett nytt språk.
